Gossip boys. Minnen och sånger.

De gick hand i hand och kände sig som två barn som just utfört bus som de visste kunde förarga de vuxna. De var upprymda och samtidigt smått nervösa. För att någon skulle titta snett på dem eller fälla någon otrevlig kommentar. Men när de väl hade tagit steget och slutit om varandras händer, känt den speciella känslan av samhörighet som ”hålla händer” – grejen frambringade och ökat dosen av romantik under deras första dag i Barcelona, ville ingen av dem släppa den andres hand. Och bortanför det ståtliga palatset vid tunnelbanestationen Universitat, som var hemmet för Barcelona Universitets matematiska fakultet, där den osynliga men kända gränsen för gaykvarteren började stannade Wesam och Alexander upp och tittade varandra i ögonen. Och under ett träd på Carrer Aribau, gatan där solen bara skiner på de översta planen på de många vackra husen, kysste de varandra. Det var varken den första eller den sista kyssen de gav och skulle ge varandra, men den var ändå väldigt laddad, som ett ställningstagande eller ett löfte om att motstå alla frestelser de skulle utsättas för under veckan i Barcelona. Kyssen var en slags outtalad pakt de ingick mot stadens alla vackra och flirtiga män. De skulle vara en enighet mot det som skulle komma. Och älskogen i duschen var som en ritual i vilken de skulle ta sin relation från barndom till vuxet tillstånd. Efteråt när de mötte upp resten av gänget i lobbyn redo att ge sig ut på middag och festligheter, satt de med rosiga kinder och överens om att deras relation trots dess korta historia var något de både ville vara rädda om.

Strax efter nio lämnade de hotellet och promenerade till stadsdelen Raval där de skulle äta middag. De sicksackade mellan mängder av andra solbrända människor på väg någonstans i det myller av gränder som utgjorde Raval. Trots att Sebastian, den av dem alla med bäst lokalsinne, höll i en karta som han försökte orientera sig efter gick de fel ett antal gånger innan de till slut stod utanför ”La Biblioteca Gourmande” på Carrer Junta de Comerc 28. Den lilla restaurangen som serverade mat gjord på lokala råvaror och viner var väldigt enkelt inredd med en bokhylla mittemot det öppna köket i mitten av lokalen. De fick det enda bordet med plats för ett större sällskap, längst in i restaurangen.
”Skål för vår första gemensamma resa och tack Simon för att du förde oss samman.” Sebastian utbringade skålen och de sippade alla på var sitt glas Cava från Katalanska Penedès.
De hann få i sig två glas Cava var innan förrätten kom in och till huvudrätten delade de på tre flaskor rött vin från Priorat så när de lämnade restaurangen för att åter promenera norrut mot Plaza Catalunya och vidare mot gaykvarteren var de alla något mer än salongsberusade.
”Kommer du ihåg vår försa resa hit Rafael?” började Simon. ”När vi bodde i den där lilla lägenheten här på La Rambla. Sa han och pekade mot husen på höger sida av La Rambla. ”Vilken jäkla skitresa det var.” Simon tittade på Rafael och fortsatte ”Vi bråkade hela tiden. Det fanns alltid något att bråka om. När vi skulle gå upp, var vi skulle äta, vad vi skulle göra under dagen, om vi skulle festa eller inte. Och det regnade typ varje dag, vilket inte gjorde saken bättre.”
”Det kommer med andra ord inte vara svårt att överträffa den resan och göra den här till ett trevligare minne.” konstaterade Rafael och log.
”Varför bråkade vi så mycket egentligen. Jag älskade ju dig då.” frågade Simon.
”För att ni var unga och dumma då.” avbröt Sebastian. ”Det som hände det hände. Det är historia och nu är vi här som en stor lycklig familj. Sebastian tog en paus. ”Vakna nu. Systrar vakna nu. Jag har nåt jag måste säga er.” började han sjunga.
”Sanningen. Det är sanningen som tröstar mig när solen har gått ner.” stämde Rafael in.
”Åh systrar han lovar allt men sårar tusenfalt mitt hjärta. Han viskade sanningen om kärleken som lindrar smärtan.” och resten av gänget körade ”Åh, jag lyssnar och längtar och litade på. Åh, hans vackra ärliga blå.”
”Typ så.” viskade Rafael.
”Typ så.” svarade Simon.

Under några minuter gick de under tystnad. Alexander höll Rafael i handen, Simon köpte en öl på en av de många snabbshopen längs med La Rambla, Frank gick och tänkte på allt han ville nästa dag. Och som alltid var det Sebastian som avbröt tystnaden.
”Hallå flickor. Vi kan inte nöja oss med att sjunga en Shirleylåt och sen stänga schlagerstunden. Var och en ska tänka ut en passande låt med tanke på Simons utspel och stämningen han skapade. Vi sjunger och de andra får gissa artist.”
”Jag tänker inte sjunga någon jävla schlagerlåt.” protesterade Simon.
”Håll käften och tänk istället.” beordrade Sebastian. ”Jag börjar.”
”Att vår värld behöver ha mera kärlek varje dag. Det vet både jag och du. Låt oss börja här och nu.”
”Nanne Grönvall.” skrek Frank varpå han fick applåder av de andra.
” Foxtrot eller vals. Inget tempo alls. Vilken disharmoni. Våran kärlek har gått oss förbi. Framåt eller bak. Du har ingen smak. En sån kalabalik. Våran kärlek har gått oss förbi. Det är dags nu att släppa mig fri.” sjöng Rafael.
”Arja Sainjonmaa” skrek Frank.
”Hur fan kunde du veta det? Jag har aldrig hört den låten.” skrek Simon. Frank ryckte på axlarna. Sen var det Alexanders tur.
” När han går förbi då tystnar musiken. Hans magi gör ingen besviken. Han ger alla flickor vad dom vill ha. När han går förbi då stannar trafiken. Skapar värsta kalabaliken. Han ger alla flickor vad de vill ha. Alla flickor utom jag.” sjöng Alexander.
”Linda Bengtzing.” skrek Frank.
”Det är helt otroligt.” fräste Simon och skakade på huvudet, sen var det Franks tur att sjunga.
” I’m moving on and I’m gonna get stronger now and nothing will break me down. I will not give in to doubt. Those days are gone. I can be who I wanna be and start living my life for me
I believe it finally. I’m moving on.”
“Sarah Dawn Finer.” Ropade Alexander exalterat och alla gav honom applåder, varpå han bockade och bugade överdrivet.
”Nå Simon. Nu är det din tur. Jag vill bli överraskad.” uppmanade Sebastian. ”Visa att du hör hemma i denna gemenskap. You can do it darling.”
Simon tog ton.
“I’ve been crushed, beaten down and I’m frozen to the ground. Like a fool I’ve trusted you, still I’m hopelessly in love. I never thought that I would be this helpless. I can’t believe I’m giving in for you. I’ve been crushed. I’ve had enough.” De andra stämde in.
“Now I wanna leave but I’m lost. So now I can’t break away. Although I’ve made up my mind. My heart is refusing me.” De avslutade sången med att waila ”Meeeeeee.” och de brast ut i applåder.
”Frank vinner, antar jag.” konstaterade Simon.
”Han är den största schlagerfjollan av oss alla.” ropade Sebastian. ”Men det visste vi ju redan.” Alla skrattade. ”Och på andra plats kom Alexander.” Applåder. ”Nu vet vi vad du går för.” skojade Sebastian.
”Och skönaste sång och bästa låtval går till Simon.” applåder igen. ”Grym låt och passande text med tanke på uppdraget.” deklarerade Sebastian. ”Men helt ärligt. Hur crushed är du egentligen? Du kändes inte så frozen to the ground på stranden tidigare idag.” retades Sebastian. Simon gav honom fingret och Sebastian svarade med slängkyssar.

Och vips så stod det utanför baren Dietrich på Carrer Consell de Cent där de skulle börja natten som skulle komma att bli hysterisk.
”Vi shottar.” skrek Simon så fort de kom innanför entrén.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Gossip boys. Bookmark the permalink.