Gossip boys. Från flygplatsen till stranden.

När man lämnar ankomstterminalen i Barcelona och står på trottoaren strax utanför möts man av ett gäng palmer och ordentligt varm luft som tinar upp de hudceller som längtar efter ordentligt med sol och temperaturer högre än de en svensk sommar kan erbjuda. Och vips så är man glad. Det behövs inte så mycket mer om man är en välmående och balanserad människa i övrigt. Rafael fick glädjetårar i ögonen när han såg palmerna som med sin blotta existens skänkte honom det där pirret i magen man får i början av en semester. Och ett lyckorus fyllde hans sinne. Och han kände sig mer kär i Alexander än någonsin. Han tittade på den blonda mannen som han lärde känna på nyårsafton, åtta månader tidigare. Den 29 åriga läkaren med det tjocka håret och det vänligaste leendet på jorden. Rafael tänkte på hur tålmodig Alexander har varit under hela den tiden de känt varandra och för ett kort ögonblick fick han ont i magen när han tänkte på hur situationen hade sett ut om Alexander hade helt gett upp hoppet om honom.
”Tack för att du följde med.” viskade Rafael i Alexanders öga.
”Tack för att jag fick följa med.” svarade Alexander och log ett förvånat men väldigt glatt leende.
”Den spanska luften har redan tinat upp dig Rafael.” skrek Sebastian.
”Gud. Vad skriker du för? Du skrämde mig. Och förstörde stunden.” klagade Rafael.
”Det kommer fler chanser baby. Ni har en hel vecka på er.” svarade Sebastian. ”Alexander. Passa på nu för man vet aldrig när han blir en iskub igen.” Alla skrattade. Rafael grimaserade åt Sebastian.

De fem vännerna var alla på glatt humör och pratade högt om allt de ville hinna med under veckan i Spanien medan de stod och väntade på bussen in till stan. Frank var den enda av dem som inte hade varit i Barcelona förut och var den som hade störst sug efter att se de typiska turistmålen, men de fyra övriga var minst lika förväntningsfulla på en stad som de alla älskade och aldrig fick nog av. På bussen in till centrala Barcelona satt de alla tysta och tittade ut genom bussens stora och skitiga fönsterrutor. Förbi dem susade industriområden och halvtaskiga förorter förbi. Frank var en smula förfärad av det han såg. Han såg inget av den charmiga staden som alla pratade om. Det enda han såg var halvmiserabla områden som påminde honom om science fiction filmer om en tillvaro på jorden efter en större naturkatastrof eller ett kärnvapenskrig som utplånat nästan allt liv på jorden, men så rullade bussen in på Plaza Espana. Det mäktiga torget där Barcelonas stora gator Gran Via och Paral-lel möts och som ramas in av den gamla tjurfäktningsarenan och det magnifika slottet Palau Nacional med tillhörande Fontana di Plaza Espana. Från den hållplatsen fram till slutstationen vid Plaza Catalunya var det ett annat Barcelona Frank fick se. Ett som fick honom att längta efter mer. Breda alléer med gamla hus med intressant arkitektur, men passerade så fort. Alldeles för fort för att Frank skulle hinna njuta intrycken, men han påminde sig om att han skulle få se allt som var värt att se. Det hade Sebastian lovat honom.

Efter incheckning och en snabb lunch bestämde de att de skulle spendera några timmar på stranden och i och med det beslutet började diskussionen om val av strand. Gaystrand eller inte. Det var ett delat läger. De som var för förde fram argument som trevligt, avslappnat, fritt, spännande, flörtigt, ”det är där det händer” och ”det är där man får reda på allt”. Motståndarna kontrade med komplexingivande, utseendesfixerat och avlägset. Och eftersom ja-sidan lyckades klämma fram fler positiva saker än nej-sägarnas synpunkter blev det demokratiska beslutet, ja till gaystrand.

De lade ut sina handdukar på en lucka mellan mängder av solbrända män. Frank var butter, Sebastian stressad, Alexander spänd, Rafael avslappand, Simon på jakt. Alla smorde in sig under tystnad. Alexander och Rafael hjälpte varandra.
”Känns det OK.” undrade Rafael.
”Absolut. Det känns trevligt att vara här med dig. Jag behöver inte hålla händerna i styr här.”
De kysste varandra.
”Ska ni redan börja.” protesterade Simon. Han ställde sig upp och drog av sig shortsen under vilka han hade ett par gröna speedos som nätt och jämnt täckte hans genitalier och vältränade rumpa.
”Grym kropp.” lovordade Alexander.
”Det samma.” svarade Simon nöjt. ”Både du och mitt ex tränar hårt ser jag.” fortsatte han.
Rafael harklade sig besvärat. ”Simon. Du lovade att uppföra dig. Vi är här för din skull.”
”Ja. Ja. Jag ska gå och köpa mig en läsk. Ingen sprit för mig än. För allas bästa.”
”Och skippa gärna snacket om kroppar. Vår syn attackeras av muskler och det luktar het hud överallt. Vi kan väl låta våra öron slippa höra ordet muskler en stund. Vad säger ni om det?” bad Sebastian.
”Men vad ska vi prata om då?” protesterade Simon. ”Ska det här vara någon slag pretto-semester?”
”Kom sätt dig här hos mig Simon.” ingrep Rafael. ”Vi kan prata om vad du vill så kan de andra vara så korrekta de önskar.”
Frank himlade med ögonen. Alexander lyfte på ögonbrynen. Sebastian fnyste.
”Jag ska bara köpa min läsk så kommer jag.”
När Simon hade gått vände sig alla mot Rafael.
”Titta inte sådär på mig. Vi är på semester. Slappna av för guds skull. Jag vill skvallra, prata killar, sex och annat trams. Det är därför vi är här ihop. Inte för att diskutera kulturhistoria och fixar ni inte det är det OK, men låt oss som vill ha kul få ha det.”
Sebastian försökte gå till motattack men Rafael avbröt honom.
”Titta på den där killen. Gud vilka ögon.” Alla vände sig om och tittade på en spanjor som satt tio meter ifrån dem med några av sina vänner. Han hade tjockt mörkt hår, ögonbryn och skägg, blå ögon som ramades av långa ögonfransar. Spanjorens vän sade något som fick honom att skratta.
”Vilka tänder. Helt perfekta.” utbrast Frank.
”Och vilken hy. Underbar färg.” fortsatte Alexander.
”Tror ni att de är ihop.” Rafael.
”Vem pratar ni om?” Simon var tillbaka.
”Om spektaklet i de blå speedosen där borta.” Rafael
Simon låtsades chippa efter andan. ”Jag dör snygghetsdöden.” Alla skrattade. ”Han är säkert välutrustad också.” fortsate Simon.
”Varför tror du det?” frågade Alexander.
”Det är alltid så. En del har liksom allt.”
Spanjoren tittade åt deras håll och förstod att de pratade om honom eftersom de inte var speciellt diskreta. Han log mot dem varpå alla utom Simon tittade ner. Simon vinkade.
”Jag kommer snart. Ska bara gå och säga hej.”

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Gossip boys. Bookmark the permalink.

One Response to Gossip boys. Från flygplatsen till stranden.

  1. F.A says:

    haha sorry längesen jag lämnade footprints här. men läser konstant din härliga blogg och skrattade gott åt de tokiga gossip boysen. kul att de är tillbka igen . kärlek!!

Comments are closed.