vad tycker du om mig interiört?

Jag är egentligen en sån person som inte bryr mig speciellt mycket om vad andra tycker om mig. Inte så att jag struntar i att bete mig som folk på jobbet eller någon annan offentlig plats och går och tänker att jag är en ball typ som inte räds andras blickar och/eller tankar. Det är mer det att jag inte är så rädd för att sticka ut med mina handlingar, val av kläder eller vänner för den delen. Men hur mycket man än sticker ut rent exteriört har man alltid makten att behålla det man går och tänker på för sig själv. Man kan alltid välja att blotta olika sidor av sig själv i olika konstellationer. Det kanske är fegt, eller så är det diplomatiskt, eller smart rentav. Det kanske är det som kallas för social kompetens. Kanske. Men det är i alla fall för det mesta behagligt att kunna visa de sidor av sig själv som man vet kommer att gå hem hos det sällskap man umgås med för tillfället.

När man blottar sig på en blogg som läses av alla möjliga människor är den tryggheten bortblåst. Under tiden jag har bloggat har jag insett att jag kanske inte är helt likgiltig inför andra människors syn på mitt jag. Jag har många texter på min dator som jag valt att låta ligga kvar i en gul elektronisk mapp. Ofta av anledningen att jag inte vill att någon ska tro något eller känna något eller undra något baserat på texternas innebörd. Och många gånger har jag censurerat mina texter. Inte på snusk utan på känslor. Jag har kastat texter om hur jag mår, hur jag känner, hur jag tänker. Texter som jag egentligen var väldigt nöjd med. För att inte uppröra pojkvän eller mor eller bror eller kompis A eller bekant B eller läsare C. Så jag skalade känslorna av mina texter för att de skulle bli mer neutrala, men de blev själlösa och anonyma. Och jag gillade dem inte längre. Så jag slutade skriva. Det är därför jag inte publicerat en text på länge och jag trodde att jag var nöjd med det beslutet.

Men jag följer jag ju några bloggar. Skrivna av människor som skriver med känsla. Om känslor. Och de berör mig. Och varje gång tänker jag att jag också kan skriva så. Och att jag ska börja skriva igen. Men varje gång jag kommer på ett ämne ratar jag det av samma anledning som alltid, att jag egentligen, hur mycket jag är vill inbilla mig att jag inte är det, faktiskt är rädd att skriva om den jag egentligen är. Inte exteriört då utan interiört.

Translation
This is a post about how hard it is sometimes to be honest and open about feelings and other personal stuff on a public blogg.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Spalten. Bookmark the permalink.