Gossip boys. På väg till Barcelona.

Simon missade flygbussen som resten av resesällskapet åkte med. Han hade haft en intensiv vecka på jobbet och hade under hela veckan inte någon lust eller ork att ägna sig åt packande och annat förberedande inför resan till Barcelona. När han på resedagen hade fått ner allt han ville ha med sig på semestern skyndade han sig till basrummet. Hår på bröstet, under armarna och på andra utvalda ställen skulle rakas bort innan han tänkte lämna lägenheten. De spanska bögarna var väldigt mycket för släta pojkar och Simon ville vara dem till lags från dag ett. När han till slut lämnade lägenheten hade han redan fått ett antal arga sms från Sebastian som i sina meddelanden undrade om Simon låg i någon annan mans säng och tänkte missa en vecka i Spanien för ett ligg.

Taxin han beställde stod och väntade på honom utanför porten. Han visste att det inte var någon panik. Det var över två timmar till avgång och trafiken i Stockholm mitt på dagen brukade flyta på ganska bra. Simon pustade ut när han landade i taxins baksäte och stoppade telefonens hörlurar i öronen. Han körde igång Beyonces senaste album 4 och blundade. Han skulle försöka sova hela vägen till Arlanda. På ett sätt var han glad att han fick åka taxi helt ensam till flygplatsen. Han skulle få hela fyrtio minuter på sig att hitta sitt inre lugn. Han såg framför sig hur Sebastian underhöll resten av gänget med sina aldrig sinande berättelser om allt och inget. Även om Simon uppskattade Sebastians kraftigt överdrivna historier var han nöjd med att få en stunds lugn och ro innan de kommande sju intensiva dagarna som han trodde att semestern med hans vänner skulle bli. Han hörde Beyonce sjunga ”I told you how your hurt me, baby. But you don’t care. Now I’m crying and deserted, baby. But you don’t care.” samtidigt som den oönskade men väldigt ofta inträffande svedan efter en grooming-session slog till i höjd med Solna och hindrade Simon från att falla i djup sömn. Han ångrade att han struntade i att smörja in kroppen efter rakandet. Han satt kvar med slutna ögon. Ingenting i världen skulle få honom att öppna dem. Det vägrade han. Kunde han inte somna skulle han i alla fall avskärma sig från sin omgivning och stänga ut alla typer av visuella intryck. Han ville inte ha några. Men den temporära hudirritationen i kombination med Beyonces sång fick honom att tänka på Samir. Mannen han riskerade sin vänskap med Jakob för. Mannen som faktiskt fick honom att vilja vara i ett förhållande igen. Mannen som vände honom ryggen när han behövde hans hjälp. Han funderade en kort sekund om varför de två parametrarana, sveda och Beyonce, fick honom att tänka på Samir, men bestämde sig för att inte analysera saken vidare. Trots att det gått månader sedan Simon blev tagen av polisen med knark i fickorna hade Samir inte gjort ett enda försök att kontakta honom. Och även om Simon intalade sig att Samir var en skitstövel som han inte behövde i sitt liv kunde han inte släppa tanken på att Samir faktiskt aldrig brydde sig om att på något sätt ta reda på hur han mådde. Beyonce sjöng ”I wanted you bad. I’m so through with it. ‘Cause honestly you turned out to be the best thing I never had.”, vilket fick Simon att bestämma sig för att sluta tänka på Samir lika plötsligt som han började tänka på honom.
“Jag är en stabil och vuxen man. Det finns ingen plats för kärlekstrams i mitt liv just nu.” viskade Simon till sig själv.

Simon ringde till Sebastian när han kom till Arlanda, som deklarerade att han och de andra fortfarande väntade i kön till incheckningen.
”Det var det längsta kön jag någonsin sett.” utbrast Simon när han kom fram till de andra.
De kramade och pussade på honom, som om han var funnen efter att han varit försvunnen en längre tid, men deras kärleksfulla mottagande gjorde honom varm om hjärtat.
”Vi blev lite oroliga att det hade hänt något när du inte dök upp i tid.” sa Rafael.
”Du blev orolig. Jag blev arg.” avbröt Sebastian. ”Den här dramatanten blev helt till sig innan vi fick tag i dig.” fortsatte han och pekade på Rafael.
”Du är så söt som blir orolig för mig. Jag var upptagen med att avlägsna kroppshår i duschen.” sa Simon med ett stort leende. Alla log medkännande.
”Den spanska sjukan.” skojade Sebastian. ”De lena bögarnas land.” lade han till när han märkte att de andra skrattade åt det första skämtet.
”Det är ju vår resa från början innan de här fästingarna bestämde sig för att sätta sig fast på oss. Det hade ju varit väldigt trist om du hade missat den.” sa Rafael och tittade menande på Sebastian.
”Fästingar?” Sebastian och Rafael tittade på varandra. Båda ansträngde sig för att se allvarliga ut. ”Jag nöjer mig inte med att vara en fästing. Man kan plocka bort dem med en pincett. Jag vill vara en tarmparasit eller amöba som är hopplös att bli av med.”
Alla skrattade högt och länge.
”Vi är i alla fall glada att du är här nu. Vi måste ju ha en medlem som representerar den lösaktiga flanken i vår community.” sa Sebastian och höll om Simon, varpå Sebastian fick ta emot slag från både Frank och Rafael.
”Nu är det äntligen vår tur att checka in.” avbröt Alexander. ”Sluta bråka nu flickor.”
”Ohhhhhhhhhhhhh.” utbrast Simon, Sebastian och Rafael och tittade på varandra.
”Herr artig har fått huggtänder. Det gillar vi.” sa Rafael innan han lämnade fram passen.

Translation
This post is one of many belonging to the weekly novel about four friends in Stockholm. It’s unfortunately only available in Swedish.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Gossip boys. Bookmark the permalink.

One Response to Gossip boys. På väg till Barcelona.

  1. Susanna says:

    Äntligen!
    Nu känns allt bra igen;0)

Comments are closed.