Homosapiens 2013

Så jag springer runt med ett permanent leende på läpparna oavsett statusen på min själ. Att vara olycklig är tabu. Att vara ledsen är fult. Och jag vill ju behaga, som en kurtisan. Så jag springer runt och ger sken av att vara ständigt överjävligt nöjd. Och folk tror på mig och avundas mig och de ser upp till mig. De vill ha mitt liv och min medicin, den som gör mig lika obrydd om världen där ute som de sju dvärgarna som varje dag gick till sin grotta och knackade fram ädelstenar som de samlade på hög. Så folk tror på mig och jag tror på mig. På min lögn. På mitt skådespel. Jag är så övertygande att jag till slut inte vet vad som är på låtsas och vad som är på riktigt. Allt flyter ihop och det gör mig osäker på min existens. Finns jag eller är jag en karaktär i någons dröm? Jag brukar nypa mig i armen för att dubbelkolla. För att försäkra mig att jag finns, på riktigt, trots allt. Jag gör ju det. Jag är bara lite upp och ner, eller mycket upp och ner. I min sagovärld. Jag är Alice i Underlandet där mina mungipor pekar upp. Krampaktigt, osäkert, tveksamt, men ändå. Och ingen märker något. Det är bara jag som vet. Att jag inte är den alla tror att jag är. Att jag inte är orädd, oändligt stark, omänskligt glad. Jag består ju av atomer som alla andra och jag kan upplösas till ingeting och min själ kan sippra ur mig. Och ibland önskar jag att jag kunde låta mungiporna falla och lyssna på folks medömkan och låta någon ta hand om mig som en fågel med bruten vinge. Men jag är en partisan som krigar mot dysterhet. Jag är en partisan som är en kurtisan. Förlorad till kampen mot svaghet och sorgetårar. Förlorad till överexponering och sociala medier. Jag är en produkt som alla ska kunna konsumera. Och vem vill ha något beskt när det bjuds på så mycket sött. Så jag springer och jag ler och jag tiger och jag låtsas och jag är omtyckt och jag är älskad och jag är duktig och jag är så bra. Jag är det naturliga urvalets produkt.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Spalten. Bookmark the permalink.