När tillfälligheterna får bestämma!

När jag ser på en film om framtiden tänker jag ofta att vi kanske inte är så långt ifrån den futuristiska bilden av samhället i allmänhet och människan i synnerhet som presenteras i dem även om verkligheten inte är lika snyggt paketerad som en påkostad produktion från det stora landet i väst. Kraven på perfektion och överhuman effektivitet är redan här och redan idag finns vinnare och förlorare, bovar och offer. Redan idag får vi läsa om smala människor som får jobb lättare än de som har mer kött på benen, redan idag existerar skillnader i stresstålighet och människor som gynnas på grund av sin höga tröskel och andra som går in i väggen i sin strävan att tillfredsställa beställaren och visa att de också är A-människor med eftertraktade gener.

Och visst är det så att vi människor behöver våra planer. Något att sträva mot, jobba för, uppnå, överträffa, omvärdera eller frångå ibland. Det behöver vi, för så är vi skapta och programmerade. Vi moderna människor som inte längre lever enbart för att avnjuta föda och fysik kontakt, som inte längre drivs av det primitiva behovet att fortplanta sig. Och vår strävan till en personlig framgångsrik framtid driver den globala utveklingen framåt, gör att pengaflödet på jorden flyter, bygger vår välfärd och gör att vi lever längre. För med målen, kraven, förväntningarna och drömmarna följer en känsla av att vi behövs och fyller en funktion i de stora hela. Och det gör oss gott. Så det är en nödvändig utveckling och en ostoppbar sådan. Det är vägen framåt, in i den filmlika framtiden.

Det är därför underbart, framförallt men inte bara när verkligheten inte ter sig som planen, att tänka på stora förändringar i ens liv som inträffat trots att man inte haft någon som helst plan för dem. Saker som blev till, inte som resultatet av hårt arbete och en längre tids målmedvetet strävande, utan av ren tur, slump, tillfällighet. Jag tänker själv på två större händelser i mitt liv. En lördag i augusti 1997 då jag var hemma hos mina föräldrar under en permission från lumpen. Den kvällen träffade jag personen som var min andra hälft i över sju år och den person som gav mig älskade Josef. Wafaa bodde då i Malmö och var i Göteborg över helgen med sin kompis som skulle gå på Michael Jackson konsereten på Ullevi. Och när de kom till den lägenhet där de skulle tillbringa helgen i Göteborg visade det sig att ägaren hade en hund, vilket inte var någon succé för Wafaa som lider av hundallergi så hon behövde en nödsplan och via bekantas bekanta hamnade hon hemma hos mina föräldrar och jag var där och på den vägen var det.

Den andra händelsen skedde också på en lördag, den 13:e januari 2007. Jag kände mig allmänt seg och hade gått och lagt mig tidigt, men innan jag hann somna ringde min vän Kristian mig och övertalade mig att ta mig ur sängen och följa med hem till vår gemensamma vän Charbel på förfest med vidare utgång. Den kvällen på ett överbefolkat dansgolv mötte jag Eriks blick för första gången och vi pratade en lång stund, bytte nummer och på måndagen efter tog vi en fika och i slutet av april då han fyller år fick jag följa med honom till sitt föräldrahem och den sommaren gick vi på tre bröllop ihop och nu på söndag är det sex år sedan vi träffades.

Det är lätt att glömma bort de där gångerna när allt bara blev när man är mitt i sitt eget Marathonlopp till självförverkligande och bejakandet av det moderna samhällets förväntningar på en själv. Det är väldigt lätt att glömma bort att omvälvande saker hände en på grund av en slump. Men det är ett bra vapen att plocka fram när man känner att man har grus i maskineriet. Det faktum att man uppnådde en massa bra som inte varit en del av en större plan. Det är liksom skönt att tänka på att en hel del här i livet kan vara enkelt och kan hända alla. Det tycker jag i alla fall.

Translation
This is a post for my Swedish readers. It’s a column about how coincidences can result to big changes in our lives. If you want to read more try Google Translate.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Spalten. Bookmark the permalink.

One Response to När tillfälligheterna får bestämma!

  1. Susanna says:

    Å wow, vad säger man…blev först så glad att läsa ditt inlägg och tänkte på allt bra som hänt i mitt liv också…..men…så kommer det krypande. Allt det där som händer som man inte kan rå på och som inte är eftertraktat eller med i någon stor plan. För min del så kommer tärande sjukdomar in i bilden. När man från en dag till en annan får helt andra mål och prioriteringar i livet. Man tänker, jag ska klara den här dagen, den här behandlingen eller jag ska faktiskt överleva. Livet utenför springer förbi en och man kan bara sitta på läktaren och se på. Med facit i hand så har jag lärt mig massor och vet att jag behöver leva här och nu, inte tänka på vad som kunde ha varit och vara tacksam för det man fått uppleva vare sig det är planerat, ovälkommet eller bara härligt och fantastiskt. Som vanligt leverar du en text som bidrar till eftertankar, tack!

Comments are closed.