Gossip boys. Tillsammans.

De satt bredvid varandra. Precis vid vattenbrynet. Vågorna fyllde deras korta badbyxor med sand som skulle skava i skrevet under hela tiden de var kvar på stranden. Solen sken ogenerad och stekte deras bara ryggar. Långt ute till havs flöt stora fraktfartyg på vattenytan i ett tempo som gjorde att man förstod varför det tog veckor eller månader för japanska bilar att nå Europa. Och runt dem på den oändliga sandstranden satt grupper av lediga människor som liksom dem utsatte sina bara kroppar för UV-strålning i onödigt höga doser. Alla verkade glada, sommarfräscha och havsbrisen lekte med deras hår. Rafael lade sig på rygg och kände hur de största sandkornen borrade sig i hans hud. Den varma sanden gav honom en behagskänsla som påminden honom om solsemestrarna han åkte på tillsammans med sina föräldrar och syster. När han fortfarande var en liten pojke vars ännu inte fastställda sexualitet inte stod mellan honom och sin familjs kärlek till honom. Vinden lekte med Alexanders tjocka hår också och Rafael som betraktade honom i grodperspektiv tyckte att han påminde om en karaktär ur ett brittiskt kostymdrama. Alexander lade sig ner bredvid Rafael. De kysste varandra. En våg drog in lite längre än de andra och fuktade deras läppar som var sammansvetsade så kyssen smakade salt, men det berörde dem inte. Inget skulle förstöra stunden. Och de var inte riktigt varse alla människor som passerade dem annat än att de då och då fick de förbipasserandes skugga kastad över sig. Och när de kände sig mätta av att smaka på varandra tittade de rakt upp på den blå himmelen och solen, som bländade dem så att de inte kunde se varandra. När Rafael inte längre kunde se Alexander i ögonvrån kände han med sin hand efter honom och förväntade sig att få smeka hans blöta mage men handen landade i blöt grovkornig sand. Han satte sig upp, gned sig i ögonen och försökte mota bort känslan av övergivenhet som ville tvinga sig på honom, men Alexander var inte där. Han låg inte vid vattenbrynet. Rafael reste sig och tittade omkring sig, men ingenstans kunde han se sin blonda pojkvän. Så han blickade ut över havet och hoppades att han skulle se någon som vinkade. En någon som såg ut som Alexander. En någon som var Alexander. Men ingen vinkade. Och så började det. Ett dån, ett enformig och repetitivt dån som från början var avlägset och svagt, men som allt eftersom kom närmare, så nära att han kände dess vidrationer och det blev högre och intensivare. Och tillslut kunde han inte motstå det så han kapitulerade.

Han öppnade ögonen, men möttes av mörker. Dånet var borta. Han låg stilla och tittade i taket. Han låg i soffan i sitt vardagsrum. Han hade drömt. Och när han insåg det blev han först lugn men så kom tårarna. Tårar han kunde inte stoppa fast han inte riktigt förstod varför den överhuvudtaget rann nerför hans kinder. Telefonen ringde och displayen som vakande till liv lyste upp det annars nedsläckta rummet.
”Varför svarar du inte när man ringer till dig.” Sebastians kraftiga stämma fyllde Rafaels öron.
”Var det du som var dånet?”
”Vilket dån? Vad snackar du om? Är du full eller?”
”Jag sov. Jag somnade i soffan efter middagen.”
”Ja men då är det dags att gå upp gullet. Klockan är halv nio.”
”Vad ville du då?”
”Vi ska förlova oss. Vi har precis beställt ringar.”
”Vilka vi? Vadå förlova oss?”
”Jag och Frank.”
”Men ni har ju precis träffats.”
”Vi har träffats i fem veckor.”
”Fem veckor är ju precis.”
”Sluta.”
”Men grattis då. Antar jag. Eller inte antar jag. Bara grattis. Jag är glad för er skull. På riktigt.”
”Du ska vara min bestman när det blir dags.”
”Det förutsätter jag.”
”Frank följer med oss till Barcelona nästa vecka förresten.”
”Jag förstår.”
”Det blir kul.”
”Det blir riktigt kul.”

Translation
This post is for my Swedish readers and it is about a bunch of male friends.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Gossip boys. Bookmark the permalink.