mother Mary I swear I wanna change. mister jesus I want to be a queen.

Jag är ju en vuxen man. Inte en ung och kanske oerfaren person som identifierar sig med en popartist som sjunger kärlekssånger till mannen som misshandlat henne, men som hon uppenbarligen inte är villig att ta evigt avstånd från. Så jag dömer henne, eftersom jag är en sådan där tråkrationell människa, som sätter värdigheten högre än allt annat. Och jag tycker att hon är patetisk. Men framförallt tycker jag synd om henne. ”What is love without tragedy?” sjunger hon, som om det vore det mest självklara. Något man får räkna med. Att det ska göra fysiskt ont i ett förhållande. Och det försöker hon pracka på de av oss lyssnare som är lite för unga, lite för naiva eller orealistiskt romantiska. Att det är OK att bli slagen och förlåta och gå tillbaka till den som misshandlat en. För vad är kärlek utan tragedi?
Vad är kärlek med tragedi, undrar jag. Det är misär, destruktion, idioti.

Jag är ju en vuxen man. Det är jag. Och jag gillar popmusik och popartister som levererar intressanta koncept och som provocerar på ett intellektuellt sätt. Så jag gillar Rihanna. Jag har lyssnat på hennes nya album ”Unapologetic” många gånger sedan släppet i måndags och jag älskar det rent musikaliskt. Men jag lyckas inte riktigt sluta störa mig på att hon gjort en duett med Chris Brown som slagit henne blå och att hon sjunger ” You’ll always be mine, sing it to the world. Always be my boy, i’ll always be your girl. Ain’t nobody’s business, ain’t nobody’s business.” Jag kan inte sluta undra vad det handlar om? Ett oansvarsfullt PR-trick eller ett uttryck för en personlig åsikt, en syn på hur en relation mellan två älskande ska vara. Oavsett vilket, om det nu är något av de två alternativen, så är det ledsamt. Hur ska jag kunna sjunga med låtarna nu då? Hon har förstört allt. Jag kan inte sjunga med om hennes hjärta och smärta när jag vet att hon förskönar något som har fördömts långt innan jag fick min första mjölktand. Sex och droger, låt gå. Men kvinnomisshandel? Det är inte ens provocerande. Det är bara tragiskt.

Skämt åsido. Alla gör vi snedsteg och en popartist är inget mer än en underhållare, men det är svårt att inte reagera på att grundläggande värdringar om människors respekt till varandra suddas ut i jakten på en fetare plånbok. Den attityden förknippar jag med porrbranschen, traficking, inte musik som ska glädja miljoner. Så jag hoppas att Rihanna och hennes jämlikar vill ändras till något att vara stolt över och till drottningar med makt över sina öden. Då kanske både Mother Mary och Mister Jesus uppfyller deras önskan.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Spalten. Bookmark the permalink.