blatte forever

Det känns som en evighet sedan jag kom till Sverige med min familj. Då var jag en kort och kaxig 13-åring som på grund av mina föräldrars politiska engagemang fått se och uppleva en hel massa saker som många av mina idag jämngamla vänner och bekanta aldrig kommer att genomgå. I januari1990 kom mamma, mina två bröder och jag till ett kallt och mörkt Sverige, men också ett fantastiskt generöst sådant. Ett land med en hel organisation som engagerade sig i att hjälpa människor som av olika anledningar sökt sig till en fristad där de kan existera på humana villkor.

Men det dröjde inte läge innan man blev kallad för blatte på gatan och i skolan. En jävla blatte var man, en svarting, en apa. Och så kom Nydemokrati och lasermannen sköt invandrare och ”We shall overcome”. Att vara nynazist var på modet och hakkors var inte förbjudet i skolan. Och på rasterna sjöng de ariska vitingarna ”Jag vill ha en egen måne där inga blattar finns.” Och en av de som misshandlade och kastade John Hron i en sjö där han dog för att han var en blatte lover gick i min klass. Och lärarna teg. De kanske också ogillade de mörkhyade typerna. De som kom till Sverige och tog alla jobb, vältrade sig i socialbidrag och gjorde så att boräntan blev absurt hög. Allt det där fick man genomgå. Men jag var förberedd, härdad. I tretton år hade jag tränat på att hålla huvudet högt. Ingenting skulle knäcka mig och jag skulle bara vara en del av detta samhälle. Till vilket pris som helst. Jag vägrade vara svag. Jag visade aldrig ilska. Jag tänkte hela tiden att det är prestation som räknas. Att jag skulle bli något trots min hudfärg. En enda gång grät jag. Det ska jag erkänna. När en liten flicka skrek ”Mamma det är invandrare här.” när hon kom fram till den lilla badstranden vid insjön där jag och min bror badade. Då blev det för mycket för mig. Men det var så längesen. Vi blev alla äldre. Nyblattarna och nynazisterna. Vi lärde oss att respektera varandra och försökte leva i perfekt harmoni. Och när jag flyttade från lilla Bohus i Västergötland till Stockholm fick jag bekanta mig med ett annat Sverige. Ett Sverige som jag är stolt över. Och under mina studier och genom min profession har jag lärt känna mängder av fantastiskt duktiga invandrare som berikar detta land på många vis. Även dem är jag stolt över.

Men den globala uppvärmingen är ett faktum, liksom de högerextremas frammarsch. Och Sverigedemokraterna sitter i riksdagen och de växer enligt opinionsmätningarna. Och de gillar inte oss mörka svenskar. De drar oss alla över en kam. Så som högerextrema, rasister smygrasister, inskränkta människor, tenderar att göra. Och för dem är vi blattar. Punkt. Även när de går i kostymer och finskor istället för bombarjackor och kängor.

Går de att bromsa? Jag vet inte. Det jag vet är att rasism alltid kommer att existera. Det jag också vet är att vi vanliga svenskar bryr oss för lite om det som i slutändan gör vårt samhälle humant, tryggt, mindre rasistiskt. Vi behöver galor på TV4 för att orka bryr oss. Många av oss i alla fall. Vi bryr oss mer om ekologiskt dinkelmjöl från Saltåkvarn till surdegsbrödet vi ska baka och den perfekta faluröda färgen att måla våra hus med än att det finns barn i Sverige som är dömda att stå utanför samhället för att de är födda eller bor i fel område. Vi bryr oss mer om menlösa b-kändisars bravader och drottningars klädval än att det finns kvinnor i Sverige som aldrig får se dagsljus. Tänk om vi kunde lägga lika mycket tankemöda på båda delarna. Det som gör skillnad och det som inte gör någon skillnad alls. Om vi ständigt fördömde rasism och diskriminering. Om vi krävde integration och burkaförbud lika mycket som sänkt fastighetsskatt och slopad gåvoskatt. Om vi alla gjorde att det var riktigt fult att vara rasist. Om vi tittade ordentligt snett på alla som kallar mörkhyade för blattar. Och då menar jag inte Sverigedemokraterna i riksdagen. De vet vi är rötägg. Jag menar alla andra. De som vill ge Sverigedemokraterna makten. Då skulle inga barn behöva gråta för att någon ser på dem som ett djur på en zoo när de står på en badstrand vid en liten insjö och ska bada.

Och om ni undrar varför jag skriver om detta just nu så har ni svaret här och här.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Spalten. Bookmark the permalink.

One Response to blatte forever

  1. F.A says:

    jättfina ord!!! hårt klimat som väntar oss .

Comments are closed.