Gossip boys. Frihet.

De sju veckorna med fotboja var över och Simon som dag ett av fyrtionio inte trodde att han skulle klara av att vara fången i sitt eget hem, ständigt bevakad i form av en prick på en skärm i något polishus där stora, starka poliser var redo att komma och kasta honom i en kal och kall cell om pricken som han var decimerad till skulle avvika det minsta lilla från den bana han var tillåten att röra sig längs med, var väldigt stolt över att han klarat av sitt straff utan att blivit alkoholist, tung narkotika missbrukare eller något annat eländigt. Bortsett från den lilla detaljen att han under sin tid i fångeskap haft fler sexpartners än den mest anlitade porrskådisen i Kalifornien hade han bettet sig som god medborgare. En sådan som Kristdemokraterna skulle kunna ha som frontfigur för en ny kampanj för den för Sverige så livsviktiga kärnfamiljen. Och i egenskap av en klok, mogen och mentalt stärkt människa var han någon timma ifrån att välkomna sina vänner på en vuxen trerätters middag. Något han aldrig tidigare gjort, vilket var uppenbart på reaktionerna från både Rafael och Sebastian när de fick inbjudan. Rafael hade sagt något i stil med att ”Det kanske finns ett högre väsen som styr över allt i alla fall.” och Sebastian kläckte ur sig ”Det var inte en dag för tidigt. I och med denna middag kommer du att klättra från slamkrypare till ett primitivt däggdjur i livets kretslopp. Om du fortsätter på detta sätt är du en fullvärdig människa om inte alls lång tid.” Simon antog att förväntningarna på honom var väldig låga, men han tänkte överträffa dem med råge. Det skulle inte bli en förstagångenkänsla över det hela. Det skulle vara proffsigt, genomtänkt, trevligt och elegant. Dels för att bevisa för sina vänner som bjudit honom på åtskilliga komplexingivande middagar att han kan vara en värd av högsta klass, men också för att Rafael bestämt sig för att ta med sig Alexander. Simon var egentligen inte förtjust i idén, men Rafael hade insisterat. Och med tanke på att Rafael fortfarande var sur för hela Jakob/Samir-grejen, som han påstod var en av orsakerna till att Jakob hade lämnat Stockholm samt en tom och mörk fläck i Rafaels hjärta valde Simon att tiga och gilla läget. Men han skulle minsann ställa till med en middag som Alexander, som tydligen var ett faktum i Rafael liv sent skulle glömma.

Sebastian var först på plats. Och i över fem minuter gick han runt i lägenheten och gapade.
”Har du genomgått elektriska chocker?” undrade Sebastian häpet.
Aldrig tidigare hade Sebastian sett Simons lägenhet i så fint skick. I den välvda petrolblå soffan stod tre vita prydnadskuddar radade. På det svarta brickbordet som stod på en mörkgrå lurvematta fanns en stor glasvas med liljor i. Något ingen levande människa tidigare skådat i Simons residens. Och sommarsolen reflekterades i vattnet i vasen, vilket fick Sebastian att vilja fälla en tår. På golvet framför kakelugnen till vänster om soffan hade Simon ställt ett gäng värmeljus i små färgglada koppar. I det lilla köket stod maten som var övertäckt, redo att förtäras. Och det doftade lovande. Det doftade bra, inte ”ungkarls snabbkok”-OK, inte ”Jag hade ont om tid”-schysst, utan ”Jag har lagt ner tid och möda på denna middag”-super jävla bra.
Sebastian kramade om Simon. ”Det här har du gjort bra. Jag är en stolt mamma. Och Alexander kommer att bli imponerad, vilket jag vet att du hoppas på, din lilla bitch.” Båda skrattade. ”Men du kan glömma resan. Alltså efter det här kommer Alexander aldrig att tillåta att Rafael och du åker iväg till något gulligull-resmål på egen hand.”
”Vi får se.” svarade Simon.

Rafael och Alexander stod framför porten till Simons lägenhet.
”Lovar du att vara snäll?” frågade Rafael bedjande.
Att Alexander skulle med på middagen var något Rafael propsat på. Efter diskussionen som uppstod under middagen då Rafael berättade att han och Simon bestämt att de skulle åka iväg på en solsemester själva, kände Rafael att Alexander och Simon behövde lära känna varandra lite bättre. Det var en nödvändighet att de lärde sig att tycka om varandra. För allas trevnad.
”Jag är snäll om han är snäll.” svarade Alexander krasst.
”Simon är alltid snäll.”
”Även när han är otrogen?”
”Det där är historia.”
”I’m just saying.”
Efter många hätska och långa diskussioner och en massa försoningssex hade Alexander och Rafael kommit fram till att de skulle föreslå att Simon/Rafael-resan skulle omvandlas till en Simon/Rafael/Alexander/Sebastian-resa. Båda fick kompromissa. Båda visade att de var villiga att ge med sig för att få den andra glad. Och det förde dem närmare varandra, även om det inte förändrade det faktum att Alexander inte var väldigt förtjust i att Rafael och Simon var så goda vänner som de faktiskt var.

Liksom Sebastian var Rafael i chocktillstånd en bra stund efter att Simon öppnat dörren till sin lägenhet och släppt in dem.
”Var har du dolt all denna talang under alla år vi känt varandra?” utbrast Rafael efter en inte alltför kort tystnad.
”I botten av sin kokainpåse.” skrek Sebastian från köket där han stod och hällde upp skumpa åt alla.
De skålade ur kristallglasen som Simon ärvt efter sin farmor.
”Skål för friheten.” Simon.
”Skål för Simon.” Rafael.
”Och Jakob som hälsar.” Sebastian.
Och Simon välkomnade dem till bords. Och han serverade sina gäster Toast Skagen till förrätt, oxfile med en rödvinsreduktion, potatiskaka och smörstekt sparris till huvudrätt och en vitchockladspannacotta toppad med blåbär och limesirap som avslutning. Och massor med vin till det. Vitt och rött och dessertvin och mera vitt. Kaffe ville ingen ha.
”Alltså Alexander, du känner ju inte Simon så bra, men det här är historiskt. Det här är fantastisk. Det måste bara firas. Och vem är bäst på att höja en fest till en högre nivå. Jo, det ska jag tala om för dig. Det är Chantel. Mitt alter ego. Den alltid våta och kåta. Den alltid danssugna drottningen. Så nu ska jag dansa för Simon. Det ska skakas rejält här.”
Sebastian letade fram en arabisk musik på Spotify och kopplade sin telefon till Simons högtalare och dansade magdans som fick alla att skratta högt. Som fick alla att släpp loss. Kvart över elva stod alla fyra och dansade eller försökte dansa magdans till låt efter låt som Sebastian sökte fram på den magiska musikappen.

”Killar. Jag vill prata om en sak med er.” Rafael sluddrade, vilket fick Alexander att skratta högt.
”Du är full.”
”Jag vet.” båda skrattade länge. ”Fan jag har inte varit så här full sen nyårsafton då du störde mig och tvingade på mig ditt telefonnummer.” retades Rafael.
”Du ska vara glad att jag sänkte mig och tilltalade dig då. Du såg ut som en pundare.”
”Älsklingar.” avbröt Sebastian. ”Ta ert interna puttinutti-snack hemma snälla. Kom till saken.” beordrade Sebastian. ”Vi måste ringa efter en taxi snart och ta oss till Kolingsborg, så var det något du vill dela med oss?”
”Alexander och jag tycker att det vore väldigt trevligt om vi alla kunde åka till Barcelona i sommar.” började Rafael.
”Hur blir det med vår resa då?” frågade Simon.
”Det blir ingen resa för er fattar du väl.” avbröt Sebastian.
”Nähä.”
Det uppstod en kort tystnad.
”Tänk på saken i alla fall.” tillade Rafael. ”Vi får pratade mer om det hela imorgon. Nu är det dags att åka.”

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Gossip boys. Bookmark the permalink.

One Response to Gossip boys. Frihet.

  1. Charbel says:

    De va de bästa du har skrivit på länge, blir så glad i hlärtat, du e så duktig habibi puss charbel

Comments are closed.