öga för öga, tand för tand

Någon tutar på mig i en rondell. Denna människa som av någon anledning anser sig vara överlägsen sina medtrafikanter och inte behöver visa hänsyn måste vara väldigt stressad, på väg till något otroligt viktigt, tänker jag för mig själv. Kanske ska hans fru föda. Kanske har hans unge ramlat och skadat sig riktigt illa. Han kanske har en strulig mage efter en semester i ett land med en bakteriekultur som skiljer sig väsentligt från vår. Många tankar far genom mitt huvud. Jag vill liksom ge honom en ursäkt för sitt osympatiska agerande. Jag vill så gärna tro väl om alla. Jag vill känna att jag lever i ett samhälle där det humana går före vår jakt på en extra timme framför datorn eller TV:n. Men tyvärr vet jag att personen i fråga antagligen är ett jävla as som tror att han äger rondellen för att han sitter i en fet tysk bil. Att han tror att han kan köra i sjuttio i en rondell utan att ha någon i vägen som bromsar upp hans resa dit han ska. Och eftersom jag blir provocerad av egoism så bromsar jag. Jag krypkör de sista metrarna genom rondellen och tvingar roffar-nisse tvärbromsa så att hans balansorgan tumlar runt i innerörat. Och dessutom tvingas han köra det saktaste han någonsin gjort. Jag ser hans läppar röra sig frenetiskt i backspegeln. Han svär och spottar ur sig en massa fula ord (tror jag. jag vet ju inte med säkerhet), men han tutar inte igen. Så jag ler nöjt och gasar in i en lång tunnel och vidare hem.

Jag står i en kö i en livsmedelsaffär. Kortläsaren i kassan strular. Den nyanställda killen kan inte alla koder och behöver dubbelkolla sitt kodhäfte titt som tätt. Svetten pärlar sig i hans panna. Kön växer. Alla suckar. Till slut ropar han på hjälp. ”Kan någon komma och öppna en till kassa innan någon i den gigantiska kön får psykbryt och hugger ihjäl mig med en kökskniv?” vill han skrika. Han använder naturligtvis inte de orden. Han väljer att ropa ut de harranger han fick lära sig att använda på introduktionsutbildningen. Och hans röst hörs i högtalarna. Den är desperat. Den är frustrerad. Ett par minuter senare kommer räddaren i nöden. ”Det går bra att betala i den här kassan också.” Och det är då det händer. Det som alltid händer. Att den som stått längst bak i den redan existerande kön. Den som först av alla ser att det är en anställd på väg till en ny kassa helt plötsligt står längst fram i den nya kön. Helt obrydd om att hen (han/hon, ifall någon undrar, vill ju inte peka ut något av könen som den typiska köförbrytaren) pissar på alla som stått och väntat på att få betala för sina varor. Det är ju lite omvänt egentligen. Att man ska behöva stå i en lång och trist kö för att få betala. Ska inte de som vill ha betalt göra jobbet? Hursom. Hen längst bak står längst fram och packar upp kvällens middag. En fryst lasagne från Findus, läsk och en påse chips till efterrätt (måste få vara lite fördömande). Och hen tittar på sina varor, på kassörskan, på sin kasse medan hen packar ner sina saker och så blickar hen mot entrén och lämnar butiken, ut i friheten. Inte en gång försöker hen möta de sedan länge köande människornas blick. De vill inte heller möta hens blick. För det är deras sätt att bestraffa hen. Idioten som inte vet hur man köar. Så bortförklarar de sitt icke agerande. Men jag backar bandet lite för innan hen packar upp sina varor och får andas höstluft är jag där och förpestar hens tillvaror. ”Så du tycker att du har rätt att stå längst fram i kön trots att du märker att alla vi andra har stått här en lång stund? Jag var inte först i den kön, men eftersom alla andra bara ställer sig snällt bakom dig anser jag att jag ska få gå före dig. Inte för att jag har bråttom. Utan av principskäl.” Och så skuffar jag undan vederbörandes middag och lastar mina varor på bandet. Kassörskan rycker på axlarna och sätter igång bandet. Beep, beep, låter det när hon scannar det jag har köpt.
”Varför ska du hålla på sådär?” frågar jag mig själv när jag väl sitter i bilen. Jag provoceras av egoism helt enkelt. Jag fixar inte att vara neutral inför den typen av människor. Så är det.

(You’ve got the words to change a nation but you’re biting your tongue.You’ve spent a life time stuck in silence afraid you’ll say something wrong.If no one ever hears it how we gonna learn your song?)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Spalten. Bookmark the permalink.

2 Responses to öga för öga, tand för tand

  1. nina says:

    haha…. bra gjort… jag skulle gora likadant, kora sà sakta man kan!! det finns manga idioter, men du ska bara veta hur de kor har i Madrid. Nastan sa att man svar vartenda sekund. De ár helt galna.

    Det ar sa otroligt hur saker och ting fungerar i olika lander. I spanien ar de duktiga med detta nar galler stalla sig i kon i ordning. Har finns det inte forst i kvarn. Har skulle du bli uppaten om du gjorde som den HEN (ordet som jag verkligen inte gillar). men i sverige sa har ingen mage att saga eller gapa och skriva pà varann…. Ko ordning finns aven nar man staller sig och vantar pa bussen. I borjan sa forstog jag det inte att man ska stalla sig i ko speciellt for bussen. haha

    xoxo

    • nina says:

      ojj det blev lite felstavningar och felskrivet… haha ska vara forst till kvarn och skrika och inte skriva hahaha :) sen resterande far jag val skylla pà att jag inte har à ä ö :D

Comments are closed.