sju jävligt långa dagar

Jag har alltid beundrat personer som kan uttrycka sig i skrift. Som kan sätta ord på känslor, händelseförlopp, sånt som alla vi får vara med om men inte vill återberäta för att vi inte vet hur vi ska beskriva det hela och är rädda att det ska låta som en bagatell när det i själva verket var något stort. Och så alla de som kan få en att tjuta av skratt och tjuta, som i gråta. Jag har några favoriter, men de är en mer numera. Jonathan Tropper, vilken fantastisk författare. Jag har snart läst ut Sju jävligt långa dagar och jag vill inte att den ska ta slut. Jag bara älskar varje sida jag läser. Inget känns överflödigt. Allt känns äkta. Och jag skrattar och jag blir ledsen och det är så jäkla bra.

Här är ett litet exempel.

”Om du inte har någon pung, eller hittills har lyckats gå igenom livet utan att skada den, så har du gått miste om en av de mest utsökt mångfacetterade förnimmelserna av lidande man känner till. Det är smärtand piano: melodi, harmoni, bas och slagverk i ett och samma instrument.
Först finns ingenting. En förvånande mängd ingenting faktiskt. Ingen smärta alls, bara lite brus och chocken att han blivit slagen där, på en allra ömtåligaste av ställen. Och eftersom smärtan inte har kommit ännu vågar man börja hoppas på att den inte ska komma alls, på att slaget inte träffar så illa som man först trott. Och då kommer den, likt åskan som dröjer efter blixten, först bara et svagt muller, ett lågt, ihållande obehagsbrum. Om det var en musikalisk ton skulle det vara den där låga bastonen de använder de använder i skräckfilmer för att skapa allmän fruktan, en känsla av att mörka varelser med huggtänder lurar i skuggorna, redo att störta fram. Det är ett laddat brum, för man vet att en så pass lågton bara kan röra sig åt ett håll. Och medan man känner den dova, pulserande smärtan emanera ens innersta, från ens mittpunkt, så tänker man: Jag fixar det här, det här är ingenting, jag kan spöa skiten ur den här smärtan, och det är i det ögonblicket man plötsligt går ner på knä, viker sig dubbel och gapar efter luft, utan något som helst minne av hur man hamnat där. Och nu är smärtan överallt- i skrevet, i buken, i njurarna, i de hårt spända musklerna i ländryggen där man inte ens visste att man hade muskler. Kroppen är så spänd att man inte kan andas ordentligt så lungorna trycks ihop, man dreglar eftersom huvudet hänger och hjärtat kan inte pumpa runt det rusande blodet fort nog, och man känner att man håller på att trilla men man inga muskler kvar att korrigera med så man kollapsar på sidan medan nerverna smälter samman i trassliga plågoknutar och ögonen vänder sig inåt skallen som om man grabbat tag i en regnblöt ledning. Det finns faktiskt inget liknande.”

Jag är så fascinerad att man kan beskriva en spark i skrevet på detta sätt. Helt magiskt. Man verkligen känner smärtan och man hör de tankar som flyger runt i vederbörandes huvud innan smärtan slår till. Och så är det rakt igenom hela boken. Otroligt underhållande. Läs den.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Underhållning. Bookmark the permalink.