jag lär mig aldrig

20121015-180554.jpg

Så nu är det en sån vecka. En barnfri. Efter en hel vecka med en liten pojke som fyllt huset med liv och krävt en massa uppmärksamhet är det nu en tyst vecka som hägrar. Jag lämnade honom i skolan och vi tog farväl med en kram. Och på väg därifrån, halvvägs genom Södra länken söderut, infann sig den alltid återkommande klumpen i halsen. Hur lär man sig att vara ifrån sitt barn som är en del av en själv, som man älskar mer än något annat i livet, i en hel vecka? Kan man det? Jag har efter åtta år fortfarande inte förstått hur det ska gå till. Det känns lika jävligt varje gång. Tomt, fel, konstigt. Och jag har dåligt samvete för att jag inte finns för honom varje dag. Och känner mig egoistisk som bokat upp en massa aktiviteter under den kommande veckan som jag bara kan göra tack vare att jag inte har ett barn. Den där klumpen i halsen bara växer genom hela tunneln.

Väl framme på jobbet skickar jag ett sms till honom och skriver att han är världens bästa pojk och jag tittar på en massa bilder på honom som jag har i min telefon, men det känns inte bättre för det. Och vid tre på eftermiddagen när jag vet att han får svara i telefon ringer jag till honom och frågar om allt är bra. Vid fem ringer jag igen och hör om han är hemma och att han har haft en bra dag i skolan. Och allting är alltid bra med honom, vilket är fantastiskt. Så jag säger åt mig själv att jag ska vara glad att jag har ett barn som mår bra hos mig och hos sin mamma även om vi inte bor ihop. Men på måndagar, alla måndagar efter en hel vecka med Josef kan jag inte vara rationell inför det faktum att jag för all framtid måste stå ut med att bara få vara pappa varannan vecka.

Jag läste en bok för några år sedan som jag inte riktigt minns titeln på, skriven av en tvåbarnspappa i trettioårsåldern vars fru lämnat. Boken handlade om tiden efter uppbrottet och anpassningen till livet som varannanveckaspappa. Han skrev något i stil med ” Det värsta med att vara en förälder som delar vårdnad är att man den veckan man inte har barnen längtar efter dem så att det gör ont och när man har dem tänker man på hur tomt det kommer bli när de är borta.” typ. Lite så känns det. Även om jag 99% av tiden med Josef bara njuter av att ha honom i min tillvaro så kan jag inte på riktigt förlika mig med att jag bara är hans pappa 50% av hans liv. Jag lär mig liksom aldrig att tycka om det.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Spalten. Bookmark the permalink.

2 Responses to jag lär mig aldrig

  1. Tarcisio Deanholt says:

    Så fint… han är en snäll och gullig kille. Ge en kram från oss, hoppas vi träffar honom snart igen :)
    Kram

  2. Julia says:

    Visst är det häftigt hur stark kärleken är!

Comments are closed.