den där Erik

20121004-121041.jpg

Jag är ju en väldigt speciell person. Inte speciell som i ”Jag är en grymt nice kille.” utan snarare speciell som i ”Du som tänker umgås med mig var beredd på att möta en kille som varken är helylle eller diva, men en stor portion av båda. Räkna med mycket kraftiga och frekventa humörsvängningar och en sjukt högt ställd ribba när det kommer till det mesta.” Typ så.

Jag är extrem när det kommer till mycket. En perfektionist på gränsen till fascist. Och ja, jag har analyserat orsakerna bakom mitt agerande. Och gissa vad, det beror på miljön. Ni vet, arvet och miljön. Jag är uppväxt i en familj där man förväntades prestera. En familj där ingen trodde på mambo jambo av typen ”Det är tanken som räknas.”. Under hela min barndom och till den dagen jag flyttade hemifrån blev jag matad med att ”Det är resultat som räknas.” Och prestation var en dygd. Ett krav. Det gick före allt annat. Prestera först. Lev sen. Dessutom kontrollerades det man utförde mycket noga. Kvalitetskontroll introducerades hemma hos oss samtidigt som läkemedelsverket styrde upp tillverkningen av mediciner. Läkemedelsbolagen kollade att pillren inte skulle ge upphov till missbildningar och dödsfall och min mor kontrollerade att ordningen i sin avkommas garderober. Allt skulle vara perfekt vikt och sorterat efter färg och material.

Med den bakgrunden kan man inte bli annat än en tickande magsårsmedicinknaprande individ som varje år överskrider högkostnadsskyddet. Jag är inte där än ska ni veta, men det kommer. Och tänk er att leva med en sådan person. Jag personligen hade aldrig orkat. Jag hade antingen tagit till flaskan för att stå ut eller spetsat vederbörandes kaffe med något lugnande som gjorde personen i fråga till en zombie. Jag går desto värre inte alltid runt med den insikten. Att jag är en finne i röven för att jag alltid måste ha kliniskt rent hemma så att man kan slicka golvet utan att bli sjuk om man nu skulle vilja göra det. Eller för att jag fyller mina dagar med jobb, träning, blogg och tre andra projekt utöver vardagsysslor och ett barn med allt vad det innebär och därmed glömmer att andas, vilket resulterar i syrebrist i hjärnan och därmed ett taskigt omdöme.

Trots allt det står Erik som fått dras med min maniska, berg- och dalbana väsen stadigt vid min sida. Han desinficerar till höger och vänster, sig själv också, för att jag ska vara glad. Han ligger och solar på altanen när jag irrar runt mellan gym och annat jobbigt på helgerna och när jag äntligen kommer hem ler han och frågar om vi ska äta frukost. Han slår lock för öronen när jag får mina utbrott de dagar jag passera gränsen för vad jag klarar av. Han försöker snällt råda mig att ändra mitt beteende för mitt bästa, även om jag av någon konstig anledning alltid hör att han säger att jag ska ändra mig för hans bästa. Han finns där och är liksom stabil när det behövs, vilket känns tryggt. När jag är som ett lok som går på Uranium som skulle räcka för en atombomb är Erik lokföraren som ser till att tåget bromsar in då och då, mellan stationerna. Och tack vare det håller jag längre. För mig själv och för alla andra. Och tack vare det kan jag tuffa på i högsta hastighet ett tag till. Jäkligt bra alltså.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Spalten. Bookmark the permalink.

7 Responses to den där Erik

  1. Hanna says:

    Jag vill oxå ha honom – tur för dig att jag är tjej, för gammal och hans storasyster. Lucky you!!!!

  2. Susanna says:

    Kanske du skulle skriva på slutet,
    “och han älskar mig precis som jag är, dvs med alla mina sidor”
    för det verkar som att det är det han gör utöver att vara en stabil fura i ditt liv:0)

  3. widi says:

    Den där Erik…han är underbar på insidan och utsidan. Tur för dig att du har honom och tur för honom att han har dig. Det är inte många män som kan stoltsera med att vara smarta, snygga, vältränade, roliga, begåvade och RENA, haha…

  4. F.A says:

    så fina ni e tillsammans :) må ni va lyckliga 4ever

Comments are closed.