Gossip boys. Minnen.

Solen speglade sig i vattnet under S:t Eriksbron. Simon stod mitt på bron som inramades av de höga och raka husen, S:t Erikspalatset och Sportpalatset vid södra brofästet och de två stora sekelskifteshusen vid norra fästet av bron. Han blickade ut över Barnhusviken. Den smala kanalen som slingrade sig mellan Kungsholmen och Vasastan, vidare mot Solna. Han kom att tänka på den enda gången han har paddlat kanot. Det var sommaren 2008. Det var en av de bästa dagarna den sommaren och den hade han tillbringat med Rafael. Deras sista sommar ihop som ett par. Innan uppbrottet under julhelgen samma år. De hade skrattat åt varandras mindre proffsiga paddlingsteknik, ätit ur matlådor de hade lagat tillsammans i Rafaels lägenhet och de hade pratat. Om deras berg- och dalbana till relation. Rafael hade beklagat sig över att dalarna blev allt fler och allt djupare. Om Simons festknarkande som hade utvecklats till en trist vardagsverklighet. Om alla gånger Rafael hade ertappat Simon stå lite väl nära någon främling på någon av de klubbar de besökte tillsammans. Men framförallt pratade de om framtidsdrömmar. En etagevåning vid Mosebacketorg på Söder. En biltur genom Kalifornien. Ett gemensamt företag. De visste inte riktigt vad de skulle syssla med, men det var mindre viktigt tyckte de då. Det viktiga var att de skulle jobba ihop. Båda ville det. Då ville de det. För fyra år sedan. Innan Rafael slutade blunda för Simons svek. Innan Simon hittade sina saker fint nedpackade i en IKEA-bag utanför Rafaels dörr. Innan den långa tystnaden som rådde mellan dem efter uppbrottet. Innan de slutade vara ett älskande par och övergick till att vara bekanta. Innan Simon insåg att han aldrig skulle få Rafaels kärlek någon gång igen. Innan han lärde sig att acceptera att han fick nöja sig med att Rafael hade förlåtit honom och att de istället för att bara vara bekanta var bästa vänner. Den där kanotturen i juli 2008 ägde rum långt innan allt det som han önskade kunde varit annorlunda. Men så skulle det aldrig bli för nu var Rafael och Alexander ett par. En man och en kvinna som verkade höra ihop ställde sig någon meter från Simon. Även de tittade på kanalen som ringlade sig norrut. Han kastade en snabb blick på dem och undrade om de också var nykära. Tjejen lutade sitt huvud mot pojkvännens axel och han pussade i sin tur hennes panna. Simon vände dem ryggen och fortsatte sin promenad som han påbörjade vid sin port på Dalagatan. Han korsade bron till Kungsholmen och gick den långa S:t Eriksgatan till Fridhemsplan och vidare ner mot Hantverkargatan.

”Berätta nu då!” Rafael släppte in Simon i lägenheten. Simon hade ringt honom för några timmar sedan och berättat att han hade fått domen, men han vägrade berätta vad straffet blev per telefon, varpå Rafael hade bjudit honom på middag.
”Kan man få en kram och ett glas vin först. Vi har inte sett på tre veckor.” protesterade Simon.
”Det blir kyckling till middag och därmed vitt vin. Hoppas att det duger.”
”Om det är ett Chablis-vin.”
”Jag köpte två flaskor på väg hem eftersom jag vet att det är din favoritdruva.”
Simon blev överlycklig i en millisekund innan han bannade sig själv. Han var extra sentimental eftersom han genomgick en livskris, tänkte han för sig själv.
”Hur var det i USA?” frågade Simon.
Rafael kom in med två glas och satte sig i soffan bredvid Simon. De skålade och Simon tog tre stora klunkar och log mot Rafael.
”USA var fantastiskt. Jag ska berätta allt en annan gång, men ikväll är det du som ska prata.” svarade Rafael otåligt.
”Fotboja i sju veckor och trettio dagsböter.” sa Simon kort och tog ytterligare tre klunkar. ”Jag kommer att få klockliknande boja runt högra ankeln.” Han visade en bild på en sådan boja på sin telefon.
”Det är väl inte så farligt. Ganska trendig faktiskt.” tröstade Rafael och lade armen om Simon.
”Jag gillar inte att det är ett ojämnt antal veckor. Det känns fel.”
Båda skrattade.
”Du måste genast överklaga och be dem justera upp straffet till åtta veckor.” skojade Rafael.
”Jag tror faktiskt att jag får leva med siffran sju. Att inte kunna röra sig annat än mellan jobbet, hemmet och mataffären i fyrtiotvå dagar känns skrämmande.” Simon blev tyst och tittade på Rafael. Han drog ner mungiporna för att visa att han faktiskt var ledsen. ”Jag är förkrossad. Detta är det värsta som någonsin hänt mig.” han blev tyst igen och kämpade mot de tårar som så gärna ville rinna ner på hans kinder. ”Lovar du att komma och hälsa på mig ofta.” Rafael nickade.
”Om du lovar att laga mig goda middagar.” sa Rafael och log.
Simon reste sig från soffan och gick till köket för att ta mer vin.
”Du får inte ta med dig Alexander bara.” skrek han för att överrösta köksfläkten som stod på full effekt. ”Det räcker att jag får skämmas inför dig. Jag klarar inte av att göra det inför ditt nya kap.”
”Alexander är inte någon fördömande typ.”
”Men ändå. Jag vill äta middagar med dig bara.”
”Jag får nog be Sebastian och Jakob ställa upp också och avlösa mig lite. Vi får agera social hemtjänst åt dig de närmaste sju veckorna.”
”Inte Jakob är du snäll. Han både deprimerar och stressar mig.” klagade Simon.
”Lägg av. Han är snäll. Du behöver lite healing dessutom.” sa Rafael bestämt.
”Jag och du ska i alla fall boka en höstresa nästa vecka. Du har väl inte ändrat dig?”
”Jag måste kolla med Alexander först. Jag vet inte om han låter mig åka iväg med mitt ex.”
”Skojar du med mig?” sa Simon upprört.
”Ja.” Rafael skrattade.

Under middagen öppnade Rafael vinflaska nummer två. Han oroade sig för morgondagen. Alla möten han ska klara av. Projektplanen som behövde ses över och den sena telefonkonferensen med kunden i USA. Dessutom hade han lovat att äta middag med Alexander.
”Vart tog du vägen?” Simon väckte Rafael från sina tankar.
”Vad tyckte du om maten?” kontrade Rafael undflyende. Han ville inte att Simon skulle känna sig obekväm.
”Lika god som vanligt.” Simon tuggade frenetiskt. ”Hur går det med Alexander.” Simon bytte samtalsämne tvärt.
Rafael mötte Simons blick. ”Är du intresserad på riktig?” Simon ryckte på axlarna. ”Jag antar det. Jag är ju din vän så det är väl naturligt att jag frågar om din pojkvän.”
”Han är inte min pojkvän. Han är en kille jag dejtar.” Rafael tog en tugga av maten. ”Och som jag gillar.” avslutade han med.
”Vad bra.” svarade Simon kort.
”Jo det är bra.”
Simon hällde upp mer vin åt dem båda. ”Vet du vad som skulle vara kul nu.” sa Simon och fortsatte när Rafael skakade på huvudet för att visa att han inte visste. ”Kommer du ihåg när vi tittade på hela säsong tre av Grey’s Anatomy på en helg för längesen.” började Simon.
”Vi var så kära i Denny. Och du grät som den värsta fjollan.” retades Rafael.
”Jag vet. Och kommer du ihåg slutscenen i säsongfinalen.”
”När Denny dör av en propp efter hjärtoperationen och Izzie hittar honom i sängen.” fotsatte Rafael exalterat.
”Och hon bara låg bredvid honom och grät.”
”Gud va längesen det var.” sa Rafael lite sorgset.
”Vad sägs om att se det avsnittet nu. Du har ju hela boxen.”
Tio minuter senare satt de tätt intill varandra och fällde tårar på förhand till det hemska som skulle komma.
”Har du och Alexander tittat på Grey’s Anatomy ihop någon gång?” frågade Simon tjugo minuter in i avsnittet.
”Lägg av med det där.” sa Rafael tvärt.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Gossip boys. Bookmark the permalink.