som en fantastisk dröm

Jag sprang på den öde stranden. I badshorts. Med bar överkropp. Genom mina hörlurar hörde jag Madonna sjunga ”My sugare is raw. Sticky and sweet.” Ovanför mig svävande två bruna pelikaner. De följde mig några meter innan de gjorde en nittiograders sväng och landade på en påle längst ut på en brygga. Jag hade aldrig sett pelikaner i det fria. Det gjorde ont i magen att se dem på så nära håll. En magknip som man får ibland av total lycka. Det var en torsdag i mars 2009. Jag var i Tampa och jag sprang på den långa kritvita stranden på Treasure Island. Det var jag, sanden, pelikanerna, palmerna och Mexikanska Gulfen. Alla andra var på jobbet. Solen brände mig i ryggen och den varma brisen lekte med mitt hår. Och jag log. Väldigt stort. Det märkte jag först på kvällen för jag hade träningsvärk i ansiktet. Jag sprang långt. Jag vet inte riktigt hur länge för jag hade ingen klocka med mig med. Jag ville inte ha någon. Jag sprang ett och ett halv Madonna-album långt. Och när jag var tillbaka vid mitt hotell som låg tjugo meter upp från havet drog jag av mig skorna och vadade ut i det tjugotvågradiga vattnet. Jag dök i det stora blå och när jag kom upp ovanför ytan stod ett par på stranden och pekade på mig. ”Turn around” sa de till mig, vilket jag gjorde. Två delfiner. En meter ifrån mig. Helt fantastiskt, tyckte jag långt efter, men i just det ögonblicket blev jag livrädd. Jag vet inte riktigt varför. Det blev för mycket. Havet var för levande. För farligt. Så jag dök inte i igen.

Jag låg på en filt någon meter från havet. Det var eftermiddag och allt fler personer dök upp på stranden. Pelikanerna var borta, men en massa andra havsfåglar trippade på stranden och lämnade spår efter sig i den blöta sanden. Jag åt frukt som jag köpt i ett varuhus som låg vid strandpromenaden. Meloner, jordgubbar, vindruvor och ananas. I en lite plastförpackning. Skivade och redo att inmundigas. Jag åt dem med en plastgaffel. Jag låg på filten och läste ”Flyga drake”. Och jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar. Hur mycket jag än ansträngde mig. Jag gråter alltid när jag läser om barn som far illa. Vid sex på kvällen kom jag att tänka på att jag inte hade sagt ett ord sedan lunch. “Det är som det är” tänkte jag. Jag behövde en paus från boken. Jag gick till hotellets pool och dök i. Jag simmade under vattnet. Ett antal längder. Fram och tillbaka. Jag undrade hur jag såg ut uppifrån. Från poolkanten. När jag var under vattnet. Och vid åtta gick solen ner. Jag såg den drunkna i havet.

På kvällen tog jag bilen in till Tampa. Till själva stadskärnan. Jag åt middag på ett gigantiskt köpcentrum. Asiatiskt. På Panda Express. Deras ”Chicken orange” var fenomenal. Jag sade några ord till expediten. Jag ville höra att jag fortfarande kunde prata. Och efter maten såg jag ”Watchmen”. I en enorm biosalong. I den fullsatta lokalen kände jag mig inte ensam längre. Jag var förenad med alla andra. Vi blickade alla åt samma håll. En rektangulär filmduk.

På väg tillbaka till hotellet, genom oändligt långa och raka palmakantade vägar och diverse milslånga broar som gick över de många kanaler och laguner som utgjorde Tampa tänkte jag att jag var lycklig. Trots att jag var ensam. Trots att min familj var långt bort. I en annan kontinent. Jag var glad att få uppleva allt det jag hade upplevt. Jag tänkte att jag var lyckligt lottad som fick möjligheten att få vara med om allt det där. Och jag hade fortfarande fredagen och helgen kvar.

Jag har tänkt på de fyra dagarna i Tampa tusen gånger. Sanden, havet, pelikanerna, de två delfinerna, poolen, maten, bion, kanalerna, broarna, palmerna och den flygande draken. Tusen gånger har jag tänkt på allt det där. Och varje gång har jag tänkt att det var som en dröm. En väldigt verklighetstrogen dröm. Och tusen gånger har jag sagt att jag vill åka dit igen med alla dem jag tycker om. Så att de också får vara med om min fantastiska dröm.

(Denna låt/video är också som en dröm).

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Spalten. Bookmark the permalink.