När ska du göra min dag?

Jag sitter i bilen på väg genom stan. Det är rusningstrafik och trafiken flyter trögare än knäcksörja. Jag skymtar Kungsholmen från Västerbron. Så nära men ändå så långt ifrån. Jag hör dig prata genom mina hörlurar. Du finns där. På andra sidan linjen. I din lägenhet. Jag kan nästa se den från bilen. Jag ser huset i alla fall. Min väns lägenhet. Det hus du bor i. Klart att jag vet vart det ligger. Till och med från en bro som förbinder Södermalm med Kungsholmen. Och hela tiden pratar du. Lika entusiastiskt som vanligt, men ändå annorlunda. Du pratar inte på samma sätt som när vi lärde känna varandra för länge sen. Då var du entusiastisk för att du pratade med mig. Om dig med mig. Om oss med mig. Det kändes bra. Kanske väldigt barnsligt eller pubertalt, men ändå väldigt bra. Att han en vän som blir så glad för att man ringer kändes helt enkelt grymt bra. Och då, för länge sen, pratade du om din vardag. Du ville ha mina råd och du fick massor med råd, som du följde.
Kommer du ihåg hur mycket vi skrattade på telefon. Vi hade samma humor. Jag blev innerligt glad av att höra ditt höga skratt som kom hela vägen från magen. Jag blev så glad av att höra ditt skratt eka i luren. Och du fick mig att skratta. Så många gånger. Jag skrattade också från hela hjärtat. Vi var så goda vänner. Sådär naivt äkta goda vänner. Som var genuint intresserade av varandra. På ett vänskapligt sätt. Men det var för länge sen.

Jag har avancerat hundra meter på Västerbron. Hade trafiken varit knäck, hade den stelnat för länge sen. Och du pratar fortfarande. Om din fotomodell kompis Amanda som det går så bra för. Om din nyvunna mäklarvän som har sålt ett 20-miljonersobjekt. Om eventet du valde att ta med någon annan än jag till. ”Du har så många nya vänner.” tänker jag och av någon anledning hör jag mig själv säga de orden. Och du blir tyst. ”Men ingen är som du. Du är min bästa vän.” svarar du. Och du skrattar. Inte ett skratt från magen. Inte ett som ekar länge. Utan ett tillgjort, från matstrupen på sin höjd. Och jag ler. Jag vet inte riktigt varför. Kanske av gammal vana. För att jag vill bli glad när jag pratar med dig. I hopp om att det ska bli som förr. Så jag ler. Du ser inte att jag ler. Hur skulle du kunna göra din genom mina hörlurar, men jag förmår inte att skratta. ”Vad finns det att skratta åt?” tänker jag för mig själv. Men så får jag dåligt samvete och säger något extra snällt om dig.
”Tack! Vad snällt sagt. Du gjorde just min dag” säger du då.
”Ingen orsak. Det är ju så det är.” svara jag.
Och du skrattar och pratar vidare. Och jag lyssnar. Jag har tid att lyssna för rusningstrafiken vill inte att jag ska komma hem någon gång. Men jag kan inte släppa tanken på något du precis hade sagt. Att jag gjorde din dag. En fråga formar sig i mitt huvud. En fråga som vill lämna min mun. Tränga genom min speaker och landa i det öra du har mot telefonen. Och jag kan inte hålla tillbaks det. För jag vill verkligen veta svaret. Jag har ju undrat länge. Allt för länge. Så jag bara släpper taget. Men tar ett djupt andetag först. Och så fråga jag.
”När ska du göra min dag då?”
Och du blir tyst. Jag ger dig tio sekunder, men du förblir tyst. Så jag frågar igen.
”När ska du göra min dag Firas?”

(Den första av tre spalter om vänskap. Mindre lyckad sådan.)

“If you’re looking for the big adventure and gold is all that’s on your mind. If all you want’s someone to take your picture then I won’t waste your time. See, maybe I’m too quiet for you. You probably never noticed me but if you’re too big to follow rivers. How you ever gonna find the sea?”

/This is the first post of three about friendship. Bad such. Use Google Translate and it will help you to get the context of this text.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Spalten. Bookmark the permalink.

One Response to När ska du göra min dag?

  1. Pingback: Ett långsamt farväl | JosefClaude

Comments are closed.