Gossip boys. Criminal.

Rafael vaknade av att hans telefon ringde. Först trodde han att det var väckarklockan som hade gått igång men när han skulle snooza förstod han att det inte var så. Klockradion visade 05:22. Det var alldeles för tidigt. När han insåg att det var hans telefon som ringde blev han spänd. Han undrade vem det var som ville honom något den tiden på dygnet. Han fick en känsla av obehag. ”Och var är telefonjäveln?” svor han. Den låg under täcket där den hade hamnat eftersom han somnade med telefonen i handen. Innan han svarade hann Rafael tänka att han inte fick somna någon mer kväll den veckan med Facebooks ”News Feed”-sida som det sista han ser innan han blundar.
”Hej! Det är jag.” hörde han Simon säga släpigt på andra sidan luren.
”Jo. Jag ser att det är du som ringer. Frågan är varför du ringer mig såhär dags på en torsdag? Vad är det som har hänt?”
”Jag har varit hos polisen hela natten. Jag står lutad mot en av deras fula bilar på Surbrunnsgatan just nu.”
”Har du varit i slagsmål?”
”Jag åkte dit för innehav av narkotika.” mumlade Simon. ”Helt jävla ruttet alltså.”
”Oh shit. Vad innebär det då? De släppte dig i alla fall.”
”Jo. Jag fick gå, men jag får inte lämna Stockholm innan jag fått min dom. Nu har jag ett register hos polisen. Inte illa för en 28-åring va?”
”Jag vet inte vad jag ska säga. Var du med Samir?”
”Han var med mig när polisen tog mig. Det var en civilklädd snubbe som såg att jag sniffade på Berns.”
”Vad sa Samir då?”
”Att jag är en skam för mänskligheten. Han bara gick.”
”Aj då. Inte så bra. Har du ringt honom?”
”Nej! Vem fan bryr sig om vad den där jävla blatten tycker. Han kan åka hem till sitt terroristland. Han är ett jävla svin.”
”Hallå där. Nu får du ta och lugna ner dig. Vad fan säger du för nåt?
”Du! Rafael! Jag vill inte höra något pretto-tal är du snäll. Jag är trött på att du alltid ska vara så politisk korrekt.”
”Jag är inte alltid politisk korrekt.” både blev tysta. ”Varför ringde du mig då?”
”För att du är min kompis.”
Det blev tyst i luren. Rafael ringde upp Simon men han svarade inte.
”Kom hit med en gång. Jag fixar frukost åt oss. Du får inte låta mig vara i ovisshet nu. Det är inte snällt.” Rafael skickade sms:et och gick till köket. Han visste att Simon skulle dyka upp. Han kände honom väldigt väl. Han visste att Simon inte klarade av att vara själv när han var nere.

Simon gick runt i kvarteren runt polishuset i Vasatan i en kvart. Under sin promenad såg han flera människor lämna sina portar, antagligen på väg till sina jobb. Det påminde honom om att han också hade ett jobb att gå till. Han plockade upp sin telefon och skickade ett mail till sin chef. Han sjukskrev sig och skyllde på matförgiftning. Han gick ner till Sveavägen där han vinkade in en taxi och åkte till Rafael. Han kunde inte låta honom vänta allt för länge. Han hade lovat honom det. Att aldrig mer göra honom illa på något sätt. Det var Rafaels villkor för att de skulle umgås som vänner efter att de gjort slut. Simon ville ha kvar Rafael i sitt liv för alltid för han var den enda personen som han kände verkligen brydde sig om honom. Väl framme vid Rafaels port sprang han upp för trapporna och knackade försiktigt på dörren.

I lägenheten doftade det nybryggt kaffe och på köksön hade Rafael dukat upp en massa gott.
”Jag köpte morotsbrödet som du tycker så mycket om igår. Det var som om jag kände på mig att du skulle komma förbi på frukost idag. Förresten. Nästa helg är det ju dags för vår månadsbrunch. Ska vi vara hos dig eller mig?” sa Rafael medan han plockade fram koppar och tallrikar till dem båda.
Simon ställde sig bakom honom och plötsligt höll han om honom. Rafael var inte beredd på kramen och ryckte till, varpå Simon bad om ursäkt. Rafael vände sig om och såg då att Simon grät.
”Tänk om jag får fängelsestraff? Då är mitt liv över. Jag blir av med jobbet. Och så skammen.” Simon kunde inte sluta gråta.
”Du kommer inte att få fängelsestraff. Jag googlade lite snabbt på innehav av narkotika och fängelsestraff får de som säljer knark. Du har knark för eget bruk. Något straff får du. Kanske fotboja i någon månad. Typ husarrest.”
”Tror du det?” frågade Simon ängsligt.
”Du kommer inte att få sitta i finkan, men om du gör det hoppas jag att du får dela cell med en riktig fuling. Ett troll rentav för det är ju det enda som skulle hindra dig att försöka förföra personen in fråga.” skämtade Rafael.


Simon log och torkade bort sina tårar.
”Ska vi äta då? Jag svälter ihjäl snart.” Simon väntade inte på något svar utan började ta för sig av maten.

De satte sig i soffan med var sin bricka och tittade på morgon-TV.
”Jag jobbar hemifrån idag.” sa Rafael.
”Tack. Du är det bästa som hänt mig. Synd att jag sumpade bort dig.”
Rafael låtsades som om han inte hörde Simon.
”Hur går det med den där Alexander förresten?” frågade Simon.
”Det går bra. Antar jag. Han är snygg och snäll.”
Det uppstod en kort tystnad. De tuggade förslutet på sina frukostmackor.
”Vet du vad vi måste göra när jag har avtjänat mitt straff. Vad det nu blir? Vi måste åka iväg någonstans.”
”Det låter underbart. Vart vill du åka då?”
”Typ Barcelona.”
”Aldrig i livet. Du behöver åka någonstans där du inte kan får tag i knark så lätt. Du behöver ge dina stackars hjärnceller en paus från allt skit du drar i dig.”
”Nähä. Vart vill du åka då?”

”Till något lugn ställe där vi kan få sol, bad och god mat. Bara slappa på stranden, läsa böcker och prata om livet. Ingen fest. Inget knark. Inga bögar. Förutom oss två då.”
”Gud. Vart ska vi då? Saudiarabien?”
”Nej, men Sardinien eller Cypern”
”Aha. Svensson-resmål. Det skulle väl funka.När bokar vi då?”
”Efter att du fått din dom.”
Simon började gråta igen.
”Tänk om jag hamnar i finkan.”
“Så sluta med eländet om du är så rädd för att åka dit.”
“I’m all over it now.”
“Så ska det låta. Skrid till handling nu.”

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Gossip boys. Bookmark the permalink.

One Response to Gossip boys. Criminal.

  1. Firas says:

    Svaret på din fråga är Ja.
    Jodå. Kraven höjs hela tiden. Det förväntas mer av någon som jobbar än en student och att ha familj innebär mer åtaganden än att vara singel. Starkare kan man bli med åren men det är inte självklart. Det beror helt och hållet på hur man är som person och ibland även på omständigheterna.
    Intressant med ett politiskt inlägg. Ska kolla in det.

Comments are closed.