Jag fick frågan varför jag skrev ett otrevligt inlägg om att folk fiskar efter komplimanger på Facebook. Svaret måste bli ”Varför inte?” Alltså inte ”Varför ska jag inte skriva ett otrevligt inlägg?” för det var ju inte otrevligt, utan ”Varför inte skriva om fenomenet komplimangfiskeri?”. Det är ett aktuellt ämne. Ett utbrett fenomen. Kanske inte ett viktigt ämne som behöver belysas och debatteras, men jag skrev ju inte om det på DN:s ledarsida. Inspirationen fick jag när jag för fjärde gången under en och samma vecka hamnade i en diskussion om folk som frekvent lägger ut nonsens på Facebook. Fyra olika personer visade mig inlägg som deras bekanta skrivit på sina ”wall’s”. I den anda jag lyfte fram i gårdagens spalt. Eftersom bloggen är min och den ska reflektera sådant som jag stöter på i min vardag kändes det naturligt att skriva spalten. Så nu har ni bakgrunden.
Syftet då? Det var ju inte för att få till en global förändring angående folks beteende på Facebook, mest för att jag i mitt huvud fick till en spalt som jag tyckte blev bra och intressant. Och jag blev väldigt nöjd med resultatet. Syftet var inte att provocera, peka finger eller förolämpa, men det är ju så att inget passar alla. Det känns dock bra att den väckte reaktioner annars hade den känts helt menlös.
Vad jag tycker om Facebook? Det är ett bra forum. I grund och botten är jag intresserad av att följa mina vänners liv och leverne. Jag vill se hur de bor, att de haft det bra på semestern, få se bilder på deras sommarstugor och barn, äventyr som de ger sig iväg på osv. Enligt mig finns det dock en gräns när det blir för mycket. När uppdateringarna börjar kännas löjliga och på gränsen till respektlösa mot ens intellekt. En sådan gräns har nog alla. Där är jag inte unik. Alla tänker i samma banor, men alla skriver inte om det på en offentlig blogg. Det gjorde jag. Inte mer med det.
Finns det Attention Whores? Självklart. Det är min absoluta övertygelse. Jag menade varje ord jag skrev igår, men återigen det fanns inget högre syfte än att just belysa fenomenet. Någon som har ett enormt behov av bekräftelse på nätet är inte en dålig person. På sin höjd ocharmig. Pratade om detta med en god vän igår över en middag och han skrattade när han läste meningen om gymmet och byte av profilbild. ”Precis så tänker jag när jag skriver om att jag är på gymmet eller byter min bild. Jag hoppas på likes och kommentarer. Jag går in och tittar varje minut typ.” sa han.
Och till slut, är inte att blogga det största Attention Whoreriet ever? Kan vara. Det är det på många bloggar, men inte på min. Syftet men min blogg är att inspirera när det kommer till kläder, inredning, mat och allt annat jag skriver om. På ett personligt sätt. Med mig som frontfigur. Inte för att jag ska bli bekräftad. Det får jag så det räcker av dem jag vill ha bekräftelse av. Utan för att jag inte har en massa mannekänger och skriva om andra på min blogg skulle kännas konstigt. Spalterna skriver jag för att få läsarna att skratta, reagera, reflektera osv.
De privata bilderna jag lägger upp för att göra bloggen mindre stiff, mindre informationsbroschyraktig. Men framförallt för att folk är nyfikna. För att jag är Mr. extra extra. This just in! You want a piece of me.
Word!