Gossip boys. Frozen.

Rafael gjorde ett besök på den nya MOOD-gallerian. Han tvekade en stund när han lämnade sitt kontor vid Stadshagen om han faktiskt orkade lämna Kungsholmen, men bestämde sig för att göra så. Han tog tunnelbanan till Kungsträdgården och promenerade till gallerian. Han ville framförallt ta en titt i Scotch & Soda butiken och försöka hitta ett par nya jeans. Det var en tisdag eftermiddag i början av maj. När han klev in i gallerian hade klockan hunnit bli sex. Rafael blev förvånad av att det var så lite folk där. Av någon anledning trodde han att det skulle vara väldigt många shoppingsugna människor där tillsammans med honom. Dels för att gallerian var ny, men också för att arbetsdagen var sluta för väldigt många människor. När han funderat klart på det svala intresset för detta shoppingpalats denna vardagskväll kom han att tänka på att det faktiskt inte var helt fel att slippa trängas med en massa andra människor och riskera att behöva köa till provhytterna. Han åkte uppför rulltrappan och styrde kosan mot sitt mål. Tjugo minuter senare lämnade han butiken med en papperskasse innehållande ett par nya jeans. Han var glad för att han hade hittat det han ville så fort, men något besviken att klockan inte var mer. Det var hans vilodag från gymmet och även den enda kvällen den veckan han inte hade några som helst planer för. Han insåg att han skulle bli ensam hemma hela kvällen, vilket han ogillade strakt. Han var inne i en fas där han var i extremt behov av socialt umgänge. Han stod och funderade på om han skulle shoppa mer eller om han kanske skulle ta sig något att äta. Han bestämde sig för det senare alternativet. Det skulle bli middag på Ichaicha.

På väg till restaurangen skymtade han ett bekant ansikte. Det tog honom några sekunder att inse vem det var. Det var Alexander, killen som hade kommit fram till honom på Kolingsborg på nyårsafton när han själv mådde pyton. Han som hade gjort ett gott intryck under deras första och enda middag. Killen som hade tagit reda på att det var hans födelsedag och köpt honom ett läderarmband, skickat honom fina sms och en länk till Madonnas Masterpiece. Det var killen som Rafael ignorerade för att han var fullt upptagen med att jaga illusionen om ett förhållande med Ludvig. Rafael fundera ett ögonblick på att vända klacken och springa iväg för att slippa möta honom, men det var försent. Alexander hade sett honom och de var bara några meter ifrån varandra. Rafael stod kvar på sin plats. Alexander kommer närmare. Rafael tänkte på att Alexander som var 29 såg ut som en riktigt och han undrade varför han tyckte att han såg väldigt ung ut sist de sågs. Att han var otroligt snygg och stilig. Sekunden innan Alexander stannade framför honom hann Rafael även tänka på att den blonda snyggingen såg ut att han klivit ut ur en Ralph Lauren reklam och promenerat rakt emot honom.

De stod mitt emot varandra. Båda log. Rafael blev osäker på om han skulle krama Alexander eller om han skulle sträcka fram sin hand, men han behövde inte tänka klart för att Alexander tog initiativet och kramade om honom.
”Den jäveln är så fucking självsäker.” tänkte Rafael och hoppades att Alexander inte märkte av hans tveksamhet.
”Hur mår du?” frågade Alexander och avbröt Rafaels icke värdeskapande tankar.
”Det är bara bra med mig. Jag har shoppat lite.” svarade han och lyfte upp papperkassen. ”Hur mår du själv?” lade han till snabbt för att visa att han inte var någon självupptagen typ.
”Jag mår prima. Det har varit en hektisk arbetsdag för min del. Jag ville inte åka hem direkt från sjukhuset. Funderar på att gå runt lite i stan innan jag promenerar hemåt. Jag brukar göra så ganska ofta när jag inte drar till gymmet direkt. Det är ett bra sätt att få distans till alla patienter och deras besvär. Det är så lätt att fortsätta tänka på dem annars.”
Rafael hade glömt att Alexander var läkare på Danderyds sjukhus, men det kom snabbt tillbaka när han pratade om patienter och åkommor.
”Det låter sunt.” fick Rafael ur sig.
”Det funkar för mig.” svarade Alexander och log. ”Är du på väg hemåt?”
”Jag funderar faktiskt på att äta middag här.”
I en millisekund funderade Rafael på att fråga Alexander om han ville göra honom sällskap men slog bort tanken i samma stund som den dök upp. Det kändes helt enkelt inte rätt och han visste egentligen inte om han faktiskt ville det.
De stod tysta en kort stund och Rafael fick en känsla av att Alexander ville bli medbjuden. Det kanske var det mest normala, tänkte Rafael för sig själv. En naturlig bisats till ”Jag ska äta middag här.”, men Rafael förblev tyst.
Ännu en gång avbröt Alexander tystnaden.
”Då ska jag inte störa mer så att du inte hungrar ihjäl.”
”Det är ingen fara.”
”Var ska du äta?”
”På Ichaicha.”
”Gott!”
”Jo.”
Alexander log. Rafael också.
”Hej då!” sa Alexander.
Rafael gick till restaurangen och satte sig vid ett av flera lediga bord. Han såg sig om axeln i hopp om att skymta Alexander, men han var borta. Rafael var arg på sig själv för att han hade varit så otrevlig mot Alexander. Han ångrade att han inte hade frågat honom om han också ville äta middag. ”Din sega idiot.” svor Rafael åt sig själv. Han drog åt sig menyn och tittade oengagerat i den. Matlusten var som bortblåst.

Någon stod plötsligt framför honom. Rafael släppte ner menyn på bordet och tittade upp. Det var Alexander.
”Jag är faktiskt också hungrig och behöver äta. Eftersom du inte är trevlig nog att fråga mig om jag vill göra dig sällskap känner jag mig tvungen att tränga mig på.”
Rafael försökte snabbt analysera om Alexander skämtade eller om han var allvarlig, men kunde inte komma fram till något tillräckligt snabbt.
”Jag ville inte göra dig obekväm genom att fråga.” ljög han.
”Du är alltså känslosam och tänker på mitt bästa. Är det din ursäkt?” kontrade Alexander fortfarande med en stämma som Rafael inte lyckades tyda allvarligheten i.
”Jag är en känslosam person. Har du en annan bild av mig?”
”Vet du. Jag tänkte på dig häromdagen. När jag lyssnade på Madonnas Frozen.”
Rafael konstaterade att Alexander gillade Madonna, Masterpiece och Frozen. Killen var ett Madonna-fan. ”Men vad fan menade han med att han tänkte på mig när han lyssnade på Frozen?” undrade Rafael irriterat.
”Du måste nog förklara lite bättre. Jag är rädd att jag inte förstår vad du menar.” sa Rafael.
”Men du är ju som ett kylskåp. Ett rakt streck.” Alexander tog en konstpaus. ”Blev du glad när du såg mig idag? Eller obekväm? Äcklad? Jag blir liksom inte klok på dig. Är jag så ointressant i dina ögon? Jag hade själv blivit väldigt smickrad om någon ägnade mig så mycket uppmärksamhet som jag gav dig i vintras. Men du….du.”
Alexander blev tyst och gjorde en ansats att resa sig.
”Nej. Vänta. Gå inte. Sätt dig.” sa Rafael lite högre än han önskade, vilket fångade andra gästers uppmärksamhet.
”Sätt dig Alexander. Vi beställer mat nu, sen ska vi prata.” Alexander tittade på Rafael några sekunder, men han satte sig.
”Du har fått helt fel intryck av mig. Eller jag har inte visat dig alla mina sidor.” mumlade Rafael.
”Jag är väldigt nyfiken på den riktiga Rafael. Vi beställer först.”

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Gossip boys. Bookmark the permalink.