Drygast på gymmet

Jag drar på mig mina nytvättade träningskläder, ett par blå shorts och ett linne som matchar. Tubsockarna övergav jag för längesen och använder numera bara ankelsockar. Jag tar en titt i spegeln medan jag fyller min vattenflaska, stoppar hörlurarna i öronen, startar min musiklista på iPhonen, kliver ut från omklädningsrummet och går in på gymmet.

Jag möts av ett gäng fräscha 20 åringar som står i klunga runt en träningsmaskin. De pratar, men jag hör inte vad de säger på grund av musiken som dånar från mina hörlurar. Några steg längre in ser jag 30-plus gänget. Inte lika fräscha. Rätt sunkiga faktiskt, speciellt killarna. Många har grävt fram en gammal T-shirt, som de ibland använder som dammtrasa. En av killarna som är en stammis på gymmet har ett par shorts som med nöd och näppe döljer hans käraste ägodelar. Tack gode gud att han inte kör liggande benpress, tänker jag.

Är det viktigt att folk ser bra ut på gymmet? Inte egentligen, men det skulle göra vistelsen i den svettiga lokalen trevligare. Ett träningspass är ju en fritidsaktivitet. Det ska vara trevligt. Varför kan det inte vara som på film? Jag passerar ett avlångt rum där löpband, motionscyklar och stepmaskiner står uppradade. Ventilationen är inte den bästa. Det luktar apa. De gångerna jag står på ett löpband tar jag ett par djupa andetag för att snabbt vänja mig vid stanken, sen är det bara att springa på.

Jag ligger och kör bänkpress. Under mina korta pauser, fipplar jag med min telefon. Runtomkring mig tränar folk hårt. De konverserar och ser glada ut. En del utbyter träningstips. Jag konstaterar att jag trots mina snygga träningskläder och parfymerade hals antagligen uppfattas som skitnödig. Jag pratar aldrig med någon, ler stelt när det absolut är nödvändigt att vara lite social och lyssnar alltid och då menar jag alltid på musik för att slippa höra vad andra babblar om.

Min sista övning för dagen är baksidan av låren. Under pausen innan det sista setet, dyker hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann upp. Det tar honom 74 sekunder att ta ett steg, han är krökt som en ostbåge, men istället för ostdoften stinker han askfat. Vilket kadaver, tänker jag. Han öppnar munnen och undrar om jag använder maskinen. Ja, men jag är snart klar, svarar jag artigt. Jag gör mig redo för att köra den sista övningen. Jag tar ett djupt andetag och precis innan jag lyfter vikten hör jag att gubben säger något. ”Kör igång någon gång då.” Det otrevligaste någon, någonsin har sagt till mig på ett gym. Jag kunde inte låta bli att skratta. Jag tappade fokus och setet var helt bortkastat. När jag var klar hasade han sig fram till maskinen. Han ville också biffa upp sig. Jag är tråkig, men är i alla fall inte drygast på gymmet, konstaterar jag. Hoppa att jag inte blir som honom när jag är hundra.

På väg till duschen passerar jag en öppen toalettdörr och går genom en vägg av urindoft. Vuxna män har väldigt svårt att träffa toastolen på offentliga toaletter. Jag är nöjd att jag har ett par tofflor på fötterna. I duschen stör jag mig på en man som står och rakar sig i handfatet. Jag har aldrig förstått grejen med att raka sig på ett gym eller badhus. Varför? Rester av en främmande persons skägg i ett handfat är äckligt. Det värsta jag någonsin har varit med om på ett gym är när en man klippte sina tånaglar i omklädningsrummet. Jag såg hur det avklippta nagelbitarna flög iväg och landade lite överallt på golvet. Jag ska poängtera att jag inte är någon passiv, aggressiv typ. Det innebär att jag brukar uttrycka mitt missnöje och det tas inte alltid väl emot. Jag kanske är drygast på gymmet trots allt.

Nej. Vanliga Svensson-gym är inte flashiga. Tänk om det kunde vara så här:

Läs även:
Ytlig???
It’s Britney bitch
Jag behöver förverkliga mig själv.
Boggudinnan Kenza
Min kompis’ flickvän och jag

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Spalten. Bookmark the permalink.

One Response to Drygast på gymmet

  1. Pingback: Mamma oroar sig för sonens modeintresse | JosefClaude

Comments are closed.